söndag 30 september 2007

Alliansens problem

Den inre cirkeln "Kräftskivegänget" dvs Reinfelt, Borg, Littorin och ett par till lever i ett akademiskt elfenbenstorn. Hela tänket runt "arbetsutbudet" är en akademikerprodukt. Beslutet att sänka a-kassan kommer alliansen inte att hämta sig från. Och utanförskapet är mycket svårt att komma åt. Faktum är att det inte blir så värst mycket nya jobb. Den strukturella arbetslösheten biter sig fast. Den bottnar i produktivitetshöjningar (färre anställda får göra allt mer) som i sin tur beror på ett tryck neråt på priserna pga. den allt hårdare internationella konkurrensen. Och med de höga skatter och höga sociala avgifter vi har anställer bara företagen när de absolut måste. Det här kommer alliansen inte att kunna göra något åt. Och som Magnus Henrekson på Handelshögskolan skrev i DN så förstår sig alliansen lika lite som socialdemokraterna hur viktigt det är att få fler småföretag och fler entreprenörer. Småföretag och entreprenörer finns heller inte med i de stora ekonomiprofessorernas värld enligt Magnus H.

Vanligt folk ute i landet märker att det alls inte är så lätt att få jobb. De unga och de gamla har det svårt. I det sammanhanget är det ett hån att försämra a-kassan. Min äldsta grabb sökte i veckan ett bra jobb på en treasuryavdelning på ett storföretag. Det var 50 ansökningar fick han veta. Inte 5 eller 15 utan 50. Själv sökte jag jobb på skatteverket för ett par år sedan. Det var 22.000 ansökningar. Efteråt gjordes det en utvärdering av åldrarna på de som fått jobben. 70% var födda på 70-talet, 20% på 60-talet. 1 (en) person född på 50-talet och ingen på 40-talet.

Blir det inte fler jobb på riktigt kan alliansen hälsa hem i nästa val. Och beslutet att försämra a-kassan kommer att betraktas som det stora felbeslutet. Det beslutet borde inte fattats förrän det faktiskt kommit till rejält mycket fler jobb.

fredag 28 september 2007

Stureplansprofilerna igen

Den 19-åriga kvinnan stod inte ut när männens försvarsadvokater pläderade. Som bekant är det åklagaren som ska bevisa männens skuld. De tilltalade behöver inte säga sanningen utan kan ljuga friskt i rätten. Så ser spelet ut numera i brottmålsrättegången. Och advokaten står på sin klients sida och redogör för dennes syn på saken. Och om det är sant eller inte har ingen betydelse.

Jag kan väl förstå att kvinnan bröt ihop och ville gå ut ur rättegångssalen när advokaterna pläderade. Det var nog inte sanningen precis som hon fick höra. Hennes bild av händelsen var sannolikt en helt annan.

Jag tror profilerna blir fällda denna gång så att bevisningsproblematiken i sexualmål -ska en man kunna dömas bara på kvinnans uppgifter om det inte finns annan materiell bevisning som styrker kvinnans sak? -ska kunna komma under bedömning av HD.

torsdag 27 september 2007

Stureplansprofilerna

Så här tror jag det gått till. Den här tjejen gillar sprit och sex (får en tjej göra det?) och känner de här grabbarna sedan tidigare och hänger på dom. I ett rejält packat tillstånd. Men den här gången skruvar grabbarna, utifrån någon sorts maktposition som de anser sig ha, upp sexet så det blir för tufft för tjejen. Hon känner att hon förnedras och att det går för långt och reagerar med ryggmärgen och gör motstånd. Problemet är att det är så himla svårt att bevisa att grabbarna våldtagit tjejen.

Ord står mot ord och åklagaren har svårt att leda i bevis att en våldtäkt faktiskt ägt rum. Och så frias kanske killarna. Men om det är åklagaren som ska bevisa att ett brott ägt rum så måste det kanske bli på det sättet.

tisdag 25 september 2007

Burma

Tiden hinner ikapp militärdiktaturen. I längden går det inte att hålla folk nere. Varför ska burmeserna vara fattigare och ofriare än sina grannar? Jag är övertygad om att den inre cirkeln i militärjuntan har bestämt sig för att släppa taget. När väl hönsen släppts ut är de svåra att fånga in igen. Nu är det försent att börja skjuta på folk och arrestera demonstranter. Utvecklingen har sin egen logik. Burma är på väg mot demokrati. Fullt klart.

lördag 22 september 2007

Jag gillar tjänstemännen

Jag såg "Du levande" igår. Vi var väl ett 15 -tal personer mellan 50 och 70 på biografen Camera. Vi fick se miljöer som var bekanta för oss. Slitna kontor från 70-talet med heltäckningsmatta och slipsförsedda ingenjörer med sådana där fyrkantiga hårda dokumentportföljer som man hade på 70-80-talet. Jo visst -någon hade jobbat på Atlas-Copco. Roy Anderssons karaktärer är nästan alltid slipsförsedda fast slipsen ser så där 70-talsaktigt snedrutig och bred ut och hänger lite lagom eftersom tjänstemannen knäppt upp den översta skjortknappen och lättat på slipsknuten.

Där finns också de snusbruna kartongerna och de gråa marmorplattegolven ute i trapphuset och kontorsytterdörrarna som har ASSA-lås som klickar så fint när de stängs. Jag tror Roy Andersson har varit noga med att dörren ska ha det rätta klickljudet.

Det väcker känslor hos mig. De här kontorsmiljöerna och de slitna tjänstemännen som kämpar för att göra sitt bästa för att få till någon form av mening med sina liv när folkhemmet stod starkt. Och avstånden mellan människor var mindre. Och då folk kunde leverera gliringar och kommentarer med glimten i ögat på det där riktigt stockholmska sättet. Var finns det idag?

I Roy Anderssons film fanns bara utanverket kvar och döden lurar över sammanträdena som inte går att slutföra för att någon fått nog och faller död ner. Är det kontrasten mellan det levande och socialt homogena 70-talet och dagens hemlöshet Roy A vill åskådliggöra? Hur mycket är estetik bara hos Roy A och hur mycket vill han säga åskådaren?

Jag återkommer med fler reflektioner kring Roy Anderssons "Du levande"

fredag 21 september 2007

Roy Andersson

Idag ska jag gå och se hans nya film. Jag kan se framför mig dialoger där två gubbar har en dialog som "Sopsorterar du?" och svaret "Det måste man väl".

Jag förväntar mig en bild av Sverige med glädjelöshet, förstelning och kommunikationsbrist. Folk håller masken. Samtalet mellan människor har upphört pga olika erfarenheter, bakgrunder och tillhörigheter. Håller vi på att klanifieras? Invandrare för sig på sin plats, övre medelklassen för sig på sin plats, medelklassen på sin och arbetarklassen för sig på sin plats. Och sossarna hatar borgarna och borgarna hatar sossarna. Och det som förenar oss svenskar blir allt mindre och mindre. Synen på "de andra" blir allt mer oförsonlig. Tonen blir allt hårdare. Som i Idol på TV.

torsdag 20 september 2007

Jobben räcker inte till

Alliansen kommer att få problem om det inte blir fler jobb att söka för de som nu "jagas" ut att söka jobb och försörja sig själva. Som jag uppfattar det brottas vi alltjämt med en strukturell arbetslöshet som drabbar unga, lågutbildade, invandrare och äldre över 50. Som jag själv. Visst -uppmuntra egenförsörjning men då måste det finnas jobb att gå till. Så är det inte nu. Då kan allaiansens politik uppfattas som ren och skär förföljelse av arbetslösa och sjuka. Kanske måste arbetsgivaravgifterna sänkas radikalt. Eller arbetsrätten förändras även om jag inte tror att det är där skon klämmer. Det är helt enkelt för dyrt att anställa idag.

Nuder bör se upp.

Kanske går det inte hem när (s) och Per Nuder så hårt ställer sig på de sjukas och arbetslösas sida. Vill (s) framstå som de sjukas och arbetslösas parti? Det kan vara riskabelt i dessa tider när individualismen bryter fram som en stormvåg över landet och det är karriär och "satsa på dig själv" som gäller. Och att alltid vara en vinnare. Och tillhöra rätt grupp i Facebook. I den belysningen kan det medföra imageproblem för (s) att så hårt gå ut och försvara sjuka och arbetslösa. Framförallt om man vill göra inbrytningar i den allt större medelklassen. Det hade varit bättre om Nuder balanserat sig något och betonat arbetslinjen. För i längden går det inte att ha så många som lever på offentliga kassor.

Dagens gnälliga gubbe: Folk som står på egna ben är ett hot.

Dagens gnälliga gubbe: Folk som står på egna ben är ett hot.

Folk som står på egna ben är ett hot.

Alliansen skjuter in den ena torpeden efter den andra i den välfärdsmodell som (s) skapat. Fokus ligger nu på det arbetande folket och inte längre på de svaga i samhället. Det är en revolution egentligen och inte konstigt att tonläget går i höjden på (s)-sidan.

En gång var det "fint" när staten tog hand om alla. Det var ett uttryck för solidaritet med de svaga, de sjuka och de arbetslösa. Bidrag var fint eftersom de gick till de svaga grupperna som det hette. Och det legitimerade högskattesamhället. Det var något religiöst över det. Ingen vågade ifrågasätta det förrän Fredrik R började tala om utanförskapet. Tyst mumlande börjar nog (s)-folket anse att han nog hade rätt....

Det visar sig att det blir för dyrt för staten med alltför många i bidragssystemen. Och att det leder till stagnation. Ökad självförsörjning vitaliserar samhället och skapar hopp om framtiden för den enskilde. Men folk som står på egna ben är ett hot mot socialstatsföreträdarna och deras samhällsmodell. Det är därför deras tonläge är så högt just nu. Visst är det väl bättre att se människan som ett subjekt och inte ett objekt.

tisdag 4 september 2007

Begreppet respekt inte oproblematiskt

När jag växte upp på 50-talet i en mellansvensk industristad var det självklart att respekt var något man förtjänade och så att säga meriterade sig för under lång tid. Numera tycks det som om har begreppet börjat glida mot att det är något som man ska kunna kräva. I mellanösterns stamkulturer och i Hip-hopkulturen i USA är det självklart att respekt handlar om över och underordning. Att den starkare som någon form av maffiaboss har rätt att kräva respekt. Den nya användningen av ordet importeras via biograffilm och media och via grupper av invandrare från mer traditionella/arkaiska samhällen.

Därför känns det välkommet när poeten och författaren Mohamed Omar i ett inlägg i SvD den 4 september apropå rondellhundar pekar på att många muslimer har ett problem när de demonstrerar och kräver respekt för sin religion. De tror att alla människor tänker och tycker som de men i detta fall finns det kulturskillnader som de tyvärr inte själva uppfattar och förstår. Och så får deras demonstration i Örebro bara negativa följdverkningar för islam som religion och för de själva som muslimer. Till och med islamologen Jan Hjärpe som ser som sin huvuduppgift att öka förståelsen för muslimer i Sverige verkar besvärad av bråket kring rondellhundarna.

Jag tycker den gamla svenska definitionen av begreppet respekt är bra. Vi ska akta oss att använda begreppet så att det är något man ska ha rätt att kräva. Här är politisk korrekthet och värderelativism ett hot. Det finns en klar risk att den nya och sämre definitionen av ordet respekt sprider sig och biter sig fast.