Mer att rota i

Thomas Quick är den ena varbölden i svensk modern rättegångshistoria. Den andra är väl domen mot allmänläkaren och obducenten där de mer eller mindre rättsvidrigt utifrån domskälen fråntogs sina legitimationer och fick sina liv förstörda. Alla som försöker hålla huvudet kallt och går igenom det målet kan inte komma till annan slutsats än att det även i det målet gjorts ett antal allvarliga missar.

Gemensamt för domarna är att det fanns ett antal omständigheter som möjliggjorde övertrampen och felaktigheterna:
-ett politiserat rättsväsende som utövat ett sådant tryck på domare, åklagare och utredningsmän att de frångått vanliga krav på saklighet, objektivitet och omdöme
-experter av olika sorter som getts en avgörande roll: i båda fallen psykologer och vittnesexperter och i det andra fallet (läkarna) även en politisk dimension med läkare (överklass, män, starka) som ställs mot en prostituerad (kvinna, underklass, svag), något som med biträde av socialdemokratisk jämlikhetsideologi och feminism satt sådan press på domstolarna att de inte kunnat eller vågat stå emot.

Fel i början på 90-talet

När referensprissystemet för generikaläkemedel (läkemedel som får kopieras sedan patentet på huvusubstansen gått ut)infördes i början på 1990-talet var tanken från lagstiftarens sida att referenspriset skulle ligga fast och bestämmas utifrån priset på det billigaste eller näst billigaste läkemedlet i gruppen ett halvår före reformen plus 20% för att göra priset lite smakligare för industrin. Det vara bara efter förhandlingar med staten som referenspriserna skulle kunna höjas.

Tyvärr vek sig Riksförsäkringsverket för industrin och valde i stället att utgå från de dagspriser som industrin själv satte på sina generika. Det gjorde att referenspriset kom att bli rörligt och möjligt för industrin att "stöta" på och få upp. Det här har tydligen fortgått nu i snart 15 års tid. De som fått betala priset är patienterna eller staten (om patienten har kommit upp i högkostnadsskydd). Göran Hägglund skulle kunna återuppliva det gamla ursprungliga förslaget.

Hyckleriet kulminerar

Niklas Ekdal skriver intressant om mediauppståndelsen kring Tiger Woods och hur han nu får löpa gatlopp och fly undan mediestormen till Sverige med sina närmaste. Vilket brott har Tiger Woods begått. Har han begått stöld eller misshandel? Nej - något mycket värre - han har varit otrogen mot sin fru och fallit för en eller flera av de fala kvinnor som flockas runt personer som honom. Han har begått det värsta brottet av alla numera: att bete sig mänskligt. Vem är det som sätter dessa helgonlika krav på människor? Dessa krav på präktighet? Är det en konspiration från den kristna högern vars värderingar nu sprider sin över jordklotet? Förr fanns det en förståelse eller i vart fall acceptans för rent mänskliga snedsteg som otrohet. De snedsteg som president Lyndon Johnson kom undan med på 60-talet blir ett par årtionden senare under Bill Clinton det värsta brottet. Det är inte utan att man längtar tillbaka till det toleranta 70-talet.

Jag säger bara det: låt den personen kasta den första stenen på Tiger Woods som är vit som snö och som politiskt och moraliskt aldrig begått minsta snedsteg eller tänkt minsta tanke runt en trevlig och attraktiv arbetskamrat eller granne. Den personen finns inte. Det är dags att ta strid mot den falska och hycklande moralismen eller politiska korrektheten. För tänk om det är just en politisk korrekthetshype runt kvinnor det handlar om? Fenomenet är intressant.

Dags för en pudel

Precis som Tiger Woods borde haft vett att göra en pudel - säga att han sökt vård för sitt sexmissbruk och nu ber sin omgivning: fru, barn, fans, nationen om ursäkt så måste nu Fredrik Reinfeldt efter debaclet med sjukförsäkringen göra en bra pudel: först säga att han och regeringen haft goda avsikter med reformerna: öka arbetsutbudet och minska utanförskapet: alla som kan försörja sig själva måste beredas möjlighet att göra det. Sedan ska han säga att alliansregeringen överraskats av lågkonjunkturen och att den politik som skulle passat i en högkonjunktur nu inte passar alls. Att den i det rådande arbetsmarknadsläget kan uppfattas som hård och okänslig. Och att han och alliansregeringen brustit i det poltiska handlaget. Och att regeringen borde avbrutit den här strukturreformen när krisen slog till.

Fel krishantering

Tiger Woods skulle gjort en riktig svensk pudel. Kallat till presskonferens och gråtande sagt att han sökt vård för sitt sexmissbruk och nu tar time out. Ock säga att han svikit sina fans, sin fru, sina föräldrar och sitt land. Då hade allt varit förlåtet.

Signalpolitik

När Mona Sahlin och Tomas Eneroth kritiserar och gnäller på regeringen i Saabaffären handlar det egentligen inte om Saab utan om att visa partiets LO-klientgrupper att partiet står på deras sida. En sorts signalpolitik. Det är väl därför också som alla konstruktiva förslag från gnällarna lyser med sin frånvaro.

Lycka till!

När Tomas Bodström säger att 1) vi ska inte jaga medelklassen i Stockholm samtidigt som partiet vill höja skatterna för den och 2) vill stödja privat entreprenörskap samtidigt som dörren ska stängas för fler entreprenörer inom vård, skola och omsorg handlar det om ett illusionstrick i den högre skolan. Politiken ska samtidigt som den drar åt höger också dra åt vänster. Jag säger bara: Lycka till!

Ekonomiska frizoner

Nu börjar det bli uppenbart för många att det måste till strukturella grepp för att få upp sysselsättningen. Det måste bli billigare att anställa. Kommunstyrelsen i Göteborg vill nu ha ekonomiska frizoner utan arbetsgivaravgifter i Göteborg. Det här är troligtvis bara början på en utveckling som kommer att bli smärtsam för de svenska LO-facken och deras politiska gren, socialdemokratin.

Aftonbladet har en artikel idag torsdag 19/11 som heter "Städerna kan dö ut".
Det handlar om gamla industriorter som Eskilstuna, Trollhättan, Fagersta, Södertälje och Motala. Och säkert också Göteborg, när bilfabrikerna om ett par år flyttas till annan plats på jordklotet där kostnaderna är lägre. Utvecklingen blir spännande att följa. Och den går fort nu. Kommunstyrelsen i Göteborg är klarsynt. De vill göra något.

Mona Sahlin ligger lågt

Är det bara jag som tycker att Mona Sahlin ligger lågt i Vellingebråket? Trots att Mona Sahlin i många år varit partiets megafon i dessa frågor har nu en tid legat lågt när det gäller invandrar- och flyktingpolitiken, HBT-frågor och miljöfrågor. Det är inte längre 2005. Vatten flyter under broarna hela tiden och det som var "rätt" 2005 är det inte längre. Det är inte säkert att partiet anser sig tjäna på att ställa krav på ett ökat flyktingmottagande. Observera också att miljöfrågornas undanskymda plats på partikongressen.

80-talet måste vädras ut

Hockeyn har samma problem som fotbollen. Alltför länge har man hållit fast vid den gamla svenska stilen från 1980-talet där planering, taktik, defensivtänkande och eftertänksamhet fått prägla spelet. Att både fotbolls- och hockeyförbunden är präglade av gammalt (s)-folkrörelsetänkande är inga tillfälligheter. Tyvärr har varken fotbollen eller ishockeyn hängt med i samhällsutvecklingen. Starkare, snabbare, djärvare, offensivare och mer individualism m.m. Vi har fastnat i sossefotboll och sossehockey. De solidariska grovjobbarna har hyllats. Stjärnorna har tryckts ner. Nu får vi betala prisen både inom fotbollen och hockeyn. Samhällsförändringarna måste få genomslag. Vädra ut 80-talet inom både hockeyn och fotbollen.

Tyst från politikerna

Det är bara att konstatera att politikerna ligger lågt kring SD-Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet om muslimerna i Sverige som ett hot. Striden får tas längre ner i hierarkin som av CMR dvs. Centrum mot Rasism. Det har gått några år sedan 2005 när mångkulturalismen var högsta politiska mode och Mona Sahlin dess översteprästinna. Nu är det alldeles tyst. TV-programmet med de kvinnliga huckleförsedda muslimska intervjuar-programledarna för ett år sedan utgjorde någon sorts slutpunkt. Tiderna förändras.

Domarproblem inom hockeyn

Det har blivit en dålig tradition att alltid gynna hemmalaget inom svensk ishockey. Det är bara att titta på matchstatistik och utvisningsstatistik: bilden är tydlig att hemmalaget gynnas/bortalaget missgynnas av domarna för att "det ska vara så". I den senast omgången slutade fem av sex matcher i elitserien med hemmavinst. I längden kommer det att medföra att publikintresset kommer att avta. Ett problem både för klubbarna och för hockeyförbundet. Något måste göras och det snart.

Pretentiöst

Typiskt den norska nobelkommittén. Som är inpyrd med gammalt pretentiöst idealistikt vänstertänk. USA har sina mål i världspolitiken. Och sina medel. Nu har Obama valt att arbeta med lite andra medel än sin föregångare George Bush. Låt honom vara i fred och se om hans vägar och attityder fungerar bättre. Ge honom tid. Tyvärr finns en risk att det här priset från vänstergänget i Oslo kan skada Barack Obama. Han är varken en gud eller en djävul utan en president som vill jobba tålmodigt på sitt sätt med fötterna i verkligheten. Inte bland molnen. Jag tror inte han egentligen uppskattar stödet från det här gänget i Oslo som doftar 70-80-tals pretentiös palmeism lång väg.

Tråkfaktorn

Ja det verkar vara en trend att folk hoppar av i Mona Sahlins omgivning. Framförallt högersossar som Magdalena Andersson. Kan det vara så lockande för Magdalena Andersson att jobba på Skatteverket? Påläggskalven Ilja Batljan från Nynäshamn har också hoppat av liksom kommunikationschefen Carina Persson på högkvarteret Sveavägen. Det känns som om det saknas gnista och vitalitet hos (s) just nu. Entusiasmen verkar måttlig på många håll. Att ta med Anna-Greta Leijon i valrörelsen tyder på dålig fingertoppskänsla minst sagt. Ska Gertrud Sigurdsen och Birgitta Dahl dammas av också?

Jag tror att den samverkan med (v) som blev resultatet av utspelet ihop med Miljöpartiet har fått glöden att svalna hos många (s)-anhängare. Tråkfaktorn har ökat. (s) håller på och blir ett solnedgångsparti.

Arbetslinjen

De nya moderaternas arbetslinje har varit väl uttänkt och säkert riktig. Fler människor måste försörja sig med eget arbete. Trycket på transfereringssystemen måste minska. Vanligt folk ska inte behöva olika bidrag för att få livet att gå runt. Att sänka skatterna bidrar till egenförsörjningen och gör det mer lönsamt att arbeta. Det är bara arbete och förkovran som gör ett land rikt. En i allt väsentligt bra och genomtänkt politik.

Tyvärr valde de nya moderaterna rätt så omgående att sänka a-kassan. Det var väl också en del av bilden. Om fler jobbar blir färre beroende av a-kassa. Den blir därmed en mindre viktig komponent i samhällsbygget och kunde därför sänkas. Så var väl bedömningen.

Hela politiken byggde lite endimensionellt på att folk skulle jobba i större utsträckning. Jobben togs för givna på samma sätt som (s) alltid tagit jobben för givna. Att gynna uppkomsten av nya jobb genom att förändra arbetsrätten och göra det lättare för företagen att anställa (enligt dansk flexicuritymodell???) vågade de nya moderaterna inte av rädsla för att stämplas som ett näringslivs- och företagarparti. Den mer småföretagarvänliga Maud Olofsson hamnade i skuggan.

Men de nya moderaternas politik var en politik för vackert väder och högkonjunktur bara. Nu när krisen är här och arbetslösheten skjuter i höjden passar politiken sällsynt illa. Argumenteringen från Fredrik R och Anders Borg har sista tiden blivit alltmer konstruerad och underlig. På vad sätt skapar skattesänkningar fler jobb? Det är mycket oklart. Kanske för att efterfrågan ökar i butikerna?

Politiken för att få långtidssjuka och förtidspensionärer ut på arbetsmarknaden kan låta bra men även där blir det väldigt konstruerat: när det finns så många friska arbetssökande att tillgå -varför ska en arbetsgivare ta risken att anställa en person med sjukhistorik? Politiken kan - även om den är rätt i princip - då uppfattas som bara okänslig och hård. Den höga arbetslösheten och frånvaron av en politik som gynnar uppkomsten av nya riktiga jobb kommer att sänka alliansen. Politiken är rätt men den är för endimensionell och går inte att genomföra i lågkonjunktur. Det blir alliansens fall 2010

Tack Floyd

Den talangfulla odågan, strulputten och matlagaren Floyd är borta. Han förgyllde tillvaron i slutet på 80-talet och början på 90-talet med sina matprogram. Alltid lite halft i gasen pga det ständigt halvfulla vinglaset kunde han konsten att glatt och entusiastiskt visa hur man lagar mat. Hans styrka var väl attityden. Att det är helt OK att testa lite och improvisera. Han fick det att verka så himla kul att laga mat och njuta av livet. Tack Floyd.

Dags att uppdatera

Lasse L är den trogna fotbollsarbetaren i folkrörelsevingården. Nån sorts steg III-tränare. Ingen internationell fotbollserfarenhet. Lever på förberedelser och grundlighet. Sedan en försiktig defensiv inriktning i matcherna. Lite tjänstemannaframtoning och arbetarframtoning (kroppshållning, mage, verkar obekväm hela tiden, prilla under läppen). Sen ett annat folkrörelsedrag: frånvaron av temperament och åsikter. Man anar bara att han saknar de solidariska spelarna, grovarbetarna Linderoth, Daniel Andersson m.fl. Dom förstod han sig på. Det skär sig med de nya yngre proffsspelarna. Det är jag övertygad om. De har haft andra tränartyper i Lyon, Toulouse och Inter. Och kan jämföra.

Nej, Lars L har gjort sitt. Han är en del av det gamla Sverige. Det behövs någon som också kan ta spelare med stora egon. Det kan nog Sven-Göran Eriksson. Eller någon annan tränare med erfarenhet av utländsk toppfotboll. Ta in en holländare eller något.

Klyftor upprör inte längre

Ute i det s.k. samhället ändras värderingarna och attityderna hela tiden. Det är tydligast i storstäderna. De som upprörs över s.k. klyftor är nog inte så många som s-strategerna tror. Tvärtom blir det mer och mer självklart att den som fått framgång och blivit rik har rätt till sin framgång och sina pengar och den som misslyckats och blivit fattig på motsvarande sätt har "rätt" till det. Individen är själv ansvarig för sin framgång eller motgång. Ingen ställer längre några krav på samhället. Väldigt få är beredda att betala mer skatt som ska hamna på något annat diffust ställe. På det sättet har storstäderna "amerikaniserats". Det är inte längre så många i storstäderna som förstår idén att staten ska ta från dom rika och ge till dom fattiga dvs. att jämna ut.

S tassar försiktigt

Det är ett lite vilset (s) som vill höja skatterna lite i marginalen för de allra rikaste med hus i Djursholm, på Lidingö eller i Hovås. Det kan inte ge särskilt mycket pengar. Det har mest symbolvärde. Partiet ska kunna kännas igen men man vågar inte gå till val på att höja skatten för vanligt folk, eller höjning av elskatten eller momsen. Helt tyst om det. I praktiken köper man allianspolitiken med en liten skatthöjarkrumelur i kanten.

En tunn soppa

Det blir mer och mer uppenbart att de rödgröna inte kommer att ha något riktigt program att gå till val på 2010. Det lär finnas några gemensamma arbetsgrupper som håller på med någon sorts gemensam politik men de verkar gått i stå. Det var tydligt på (v)-Ohlys sommartal i Gnesta att viljan hos (v) att engagera sig i ett gemensamt rödgrönt valprogram var så gott som 0=noll. Den gemensamma rödgröna politiken verkar bli minst sagt tunn. Kanske just inte någonting. Vad vad det det hette: bidde en tumme eller?

Vi vet mer om Bakuba än om Södertälje

Nej det är något konstigt med den svenska journalistkåren. Vi har program som "Godmorgon Världen" på radion där vi får inträngande reportage från andra delar av världen. Till exempel om religiösa strider, klanförhållanden och bomber i Bakuba i Irak.

Däremot verkar ingen intressera sig för brinnande bilar och containrar i våra egna förorter. Vad är det som händer där? Går det inte att rapportera om? Varför vänder journalisterna bort blicken. Är det för att händelserna är politiskt svårhanterade? För att den traditionella "starka-svaga"-dimensionen inte passar?

Ingen ska förvåna sig över om SD kommer in i riksdagen nästa år. Och de som krattat i manegen för SD är den svenska mångkulturalistiska, värderelativistiska journalistkåren.

Fler jobb måste fram

Vi vet mer om våldet i Irak och Afghanistan än om våldet i våra egna förorter. Vår egen svenska verklighet göms undan. Skygglapparna sitter uppe hos journalistkåren. Var och en sköter sitt. I villaförorterna bryr man sig inte. Sverige dras isär socialt och ekonomiskt och invandringen ligger som en varböld och pyr. Alla vänder bort blicken.

Integrationspolitiken är vid vägs ände. Den var feltänkt från början och den bör med det snaraste avskaffas. Vi måste utgå från invandrarungdomarnas behov och drömmar: de vill som alla andra bli sedda, känna sig delaktiga och känna stt de har en framtid. Inget ger delaktighet, mening och integration som att ha ett jobb. Blickarna, orden och gesterna från arbetskamraterna....så bör det förstås vara.

På 50-60-70-talen fanns det schas- och springjobb, brickflickor på mjölkbarerna, plåtpojkar på bagerierna. Mängder med olika småjobb som var språngbrädor in på arbetsmarknaden. Tyvärr har det höga priset på arbete skapat stordrifts/högproduktivitetsstrukturer som gjort att dessa jobb försvunnit. Priset på arbete måste ner med det snaraste. Och vi måste få 100 000 nya småföretag, småbutiker, bagerier, fönsterputsare m.m. Det är bara en ny närings- och företagspolitk som kan rädda ungdomarna.

Ett parti för alla

Antligen ett lite mer ideologiskt tal av Fredrik Reinfeldt. Det tal han höll i Vaxholm var väldigt platt. Att satsa på att bli det nya statsbärande partiet kan verka lite pretentiöst. Men kanske logiskt just nu när nu (s) är på väg ner mot 30%. Nyckelord: frihet, ansvar, möjligheter, komma till sin rätt, pragmatism, ändra sig om det blir fel, rättvisa, trygghet, ett parti för alla. Det sistnämnda är mycket bra. Alla är väl medvetna om att (s) inte är ett parti för alla utan ett parti som ställer vissa samhällsgrupper mot andra grupper.

Att Fredrik Reinfeldt hyllade Erlander beror nog på att han ser 50-60 talen som framgångsrika år för Sverige. En mindre men tillräckligt stor offentlig sektor, en självklar egenförsörjning, dygder i stort och smått och ett värnande om de mindre gemenskaperna. Är det dit vi är på väg nu när det starka samhället-excesserna från 70-80 talen svettats ut?

Sen det allra bästa: inte ett skitord om de politiska motståndarna. Sympatiskt.

Något saknas

Jag var också på plats i Vaxholm. Visst -det är en dimension som saknas när Fredrik Reinfeldt talar. Det bästa han kom med var i början när han lyfte fram demokratin i ljuset av fattiga flickor han mött i ett gathörn i Mazar-e-Sharif i Afghanistan. Det var bra just därför att han lyfte fram de demokratiska värdena. Men sedan blev det märkligt oideologiskt. Arbetslinjen i all ära men de nya moderaterna har aldrig riktigt vågat positionera sig i dimensionerna individen-kollektivet, frihet-ofrihet, offentlig sektor-privat sektor, egenförsörjning-bidragsförsörjning m.m. Visst -det är förståeligt att gå försiktigt fram i den sosseinfiltrerade politiska terrängen i Sverige. Det handlar väl med om att de nya moderaterna valt att arbeta med andra och försktigare medel än de gamla.

Men i längden för den taktiska anpassningen till motståndaren med sig problem. Och den politik som Fredrik Reinfelt och Anders Borg står för framstår mer och mer som rätt så teknokratisk och torftig. Som de flesta byråkrater (han är en byråkratsjäl precis som Carl Bildt) glömmer Fredrik Reinfeldt VARFÖR-dimensionen. Det är i den ideologin gömmer sig. Kanske ska han nästa tal han håller tal fokusera mer på den. Då skulle det lyfta på ett annat sätt.

En paradox

Det är samhälls- och attitydförändringar (ökad individualism-minskad kollektivism) som ligger bakom den sjunkande organisationsgraden. Inte alliansregeringens avgiftshöjningar. Sjäv 40-talist var jag alltid med i facket från slutet på 70-talet och framåt- Även fast arbetsmarknaden var god då och nyttan med medlemsskapet i stort sett obefintlig. Det var bara så himla självklart att man skulle vara med i facket. Det var så den DDR-lika modellen såg ut. (s)-hegemoni och självklart medlemskap i facket.

Men nu kastar sig de unga ut på arbetsmarknaden utan skyddsnät. Även mina egna barn. De är inte ens med i a-kassan. Helt otroligt egentligen när otryggheten på arbetsmarknaden är så stor som den är idag. Det är en paradox. Jag tror också att facken glömde bort att göra reklam för sig själva under perionen 1995-2005. De blev bekväma helt enkelt. Nu är individualismen och den sociala splittringen så stor i landet att tåget nog gått för facket. Så går det när man blir för bekväm och inte ser om sitt hus i tid.

Lycksökare

Gänget runt Koenigsegg verkar vara lite lycksökare. Christian Koenigsegg får fronta. Han är svensk -det inger förtroende- och han visar upp sig med Saabs VD och säger något om nya modeller och ny miljöprofil. Men i bakgrunden döljer sig några oklara finansiärer. De vill inte ge sig till känna. Vill man vara cynisk verkar affärsidén vara att komma över de garanterade lånen, fastigheterna, maskinerna och inventarierna.Koenigsegg driver företaget en tid och sedan när kapitalet motsvarande lånen börjar ta slut så drar man sig ur -säljer företaget i delar och lämnar Trollhättan. Parallellen med varven och gruvorterna i Bergslagen är tydlig.

Ingen klok person vill egentligen köpa Saab. Behovet av investeringar är för stort. Och risken rent allmänt är för stor. Banker och riskkapitalbolag vill inte låna ut . Och inte heller de svenska skattebetalarna. Det har även (s) börjat förstå sent omsider. Kravmaskinerna Stefan Löfvén och Tomas Östros har tystnat. Pengar växer inte på träd.

Mona Sahlin inte i form

Det är inte bara vad som sägs utan också hur det sägs som har betydelse. Särskilt inom politiken som är en förtroendebransch som Fredrik Reinfeldt sagt en gång. Mona Sahlin såg trött och nervös ut i TV och läste innantill på fusklapp. Innantill! Hon såg också lite ledsen ut. Får hon inte det stöd hon vill ha? Är det tyst i telefonen hemma? Är det så att hon måste driva en politik hon egentligen inte tror på sedan skåne- och fackfalangen fått med (v) i samarbetet. Hur mår Mona egentligen?

Entusiasmen för henne verkar vara måttlig i de olika delarna av partiet. Viktiga tunga socialdemokratiska företrädare som Tomas Östros, Carin Jämtin och mest anmärkningsvärt partisekreteraren Ibrahim Baylan fanns inte på plats. Det har varit tyst kring Mona sedan Almedalen i somras. Talet var därför viktigt och Mona hade behövt ett rejält stöd från de sina. Vad händer bakom kulisserna i partiet? Det måste fresta på att ha opinionssiffror på 30-32 %.

Nya trender?

Nåt nytt har hänt i Sturebymålet där den tilltalade 16-åringen valt att erkänna under inverkan av en präst. Försvarsadvokaten har körts över. Det verkar som om en moralisk dimension -att göra rätt för sig och säga som det är och ta på sig ansvar för ett brott - sent omsider kommit till heders igen. Som i pojkböckerna på 50-talet. Alltför länge har försvarsadvokaterna fått styra de åtalades inställning till åtalet. Eftersom den tilltalade inte har sanningsplikt i brottmålsrättegpngen har det varit enkelt att neka till allt -även det mest uppenbara. Minsta gnutta av osäkerhet i förundersökningen -som försvarsadvokaten läst in, föranleder den tilltalade att neka till brott. Med subtila metoder talar försvarsadvokaten om hur den åtalade ska förhålla sig till åtalspunkterna. Kan man komma undan ska chansen tas -det är budskapet. Och lögnerna studsar mellan väggarna i rättegångssalen. Det är en maktkamp på liv och död mellan advokaten och åklagaren. Varför ska den tilltalade bjuda åklagaren på ett erkännande? Och sanningen sitter i ett hörn i rättegångssalen och gråter.

Sturebymålet verkar vara någon sorts trendbrott och ett tecken i tiden. Säkert finns det många som för sin själsfrids skull har velat erkänna brott men som manipulerats av advokaten att ändå neka till brott. Det är inte bra för samhällsmoralen att det ljugs så friskt i domstolarna. Så småningom blr det etablerat i samhället att det är OK att ljuga om man kan klara sig undan. Sanningen är ett viktigt kitt i samhällsbygget som måste vårdas.

Det är irriterande

med alla dessa larm om att du "övervakas" när det är "registreras" som är det rätta ordet. Tyvärr är det så få människor som vågar tänka själva att det det slut upplevs som en sanning att du "övervakas". Faktum är att dina aktiviteter på telefon, Internet m.m registeras maskinellt och/eller digitalt. Det är faktiskt ingen som sitter och kollar vad du säger eller gör -det blir för dyrt när 99,99% av all trafik är ointressant. Däremot kan uppgifterna plockas fram i efterhand om det handlar om allvarlig brottslighet. Som sagt: det är irriterande och slarvigt med alla politiker och kändisar som vill ha uppmärksamhet. Och som slänger ur sig halv- eller kvartssanningar. Om ens det.

Dåligt med "kredd"

Det är väl bra att socialdemokratiska företrädare börjar upptäcka att de "lågavlönade", "fattiga" och "LO-kollektivet" inte räcker till som röstunderlag längre. De är för få numera. Att partiet också upptäcker att det finns tjänstemän och högutbildade är ett fall framåt. Men hur går det ihop med partiets gamla analys av samhället som uppskiktat i olika grupper som ska ställas mot varandra? Det är här i den marxistiska samhällsanalysen som (s) problem ligger. (s) företräder inte alla utan bara vissa. Högutbildade och företagare har aldrig varit välkomna hos (s). (s) är ett utpräglat klass och intresseparti som i sin arrogans och hegemoni bränt broarna till de andra samhällsgrupper man nu upptäckt och vill nå. Partiet har ingen "kredd" bland storstadens folk. Partiledaren Mona Sahlin verkar juste på många vis men saknar akademisk examen och flummar runt med HBT:are och multikulturalister. Det är mycket bråte som måste kastas ut -framförallt synen på staten. Och på individen. Det var inte länge sedan (s)-företrädarna Maj-Britt Theorin och Marita Ulvskog ville förbjuda parabolantenner för att de kunde förmedla andra politiska uppfattningar än de svenska socialstyrelsekvalitetssäkrade (s)-sanktionerade åsikterna.

Så är det nog

Elise Clason gör en bra analys. Opinionsbildningen på vänstersidan har för ändrats både språk- och innehållsmässigt mot det liberala hållet. Främst kanske illustrerat av den känsliga vindflöjeln på DN:s kultursida Maria Schottenius som numera bara skriver om kvinno och livsstilsfrågor. Inget längre något om fackliga frågor och den politiska kampen i tredje världen, antiimperialism m.m. Märk också (s) omsvängning under Mona Sahlin. Det är mest kvinnofrågor, invandrarfrågor, HBT och miljö numera. Som Elise Clason säger: det handlar om att tala om vilka åsikter som är justa dvs politiskt korrekta och vilka som är dåliga och politiskt felaktiga. Vänsterns försvagning har gjort att vi fått en sorts amerikanisering av politiken där gränslinjen även i Sverige börjar gå mellan liberaler och höger och inte mellan vänster och höger. Jag lade märke till att Mona Sahlin när hon var i USA under Obamas kampanj blev intervjuad på Ekot och sa att hon tyckte att amerikanerna var så "konservativa" i många frågor. Hon menade nog "borgerliga" men hon använde inte det ordet. Det har försvunnit som skällsord ur vänstervokabulären. Elise Clason träffar mycket rätt i sin artikel.

Jobben är för få

Sveriges problem är att det saknas arbete till folk som vill och kan försörja sig själva. De måste hållas under armarna av olika offentliga kassor. Det höga priset på arbete driver upp produktiviteten till sådan nivåer att stora grupper fullt friska och arbetsföra människor hålls utanför arbetsmarknaden. Orsaken till ungdomsarbetslösheten är inte LAS eller för höga ingångslöner utan att arbetsgivarna har så många att välja på när de ska anställa att de tar 25-35 åringar med erfarenhet före ungdomar, äldre och invandrare. Arbetsgivarna kan välja och vraka när de anställer och de tvekar inte att göra det. Vem vill anställa en ungdom eller en 60+ när det finns friska 25-35-åringar att tillgå?

I praktiken har vi fått ett 4/5-delssamhälle där var femte arbetsför inte behövs på arbetsmarknaden. Debattörerna i Almedalen som själva har jobb förstår inte eller vill inte förstå detta. Instarts, uppstarts, instegs eller andra AMS-jobb löser inte heller problemen. De är strukturella och orsakas av ett högt löneläge och en högt uppdriven produktivitet som ställer folk utanför. Många heliga kor måste föras till slaktbänken innan vi kommer att kunna se några förbättringar.

Som katten runt het gröt

Den här artikeln är rätt så typisk när socialdemokrater ska försöka besvärja framtiden för vänstern. De slutar ofta med att "ett nytt projekt behövs" eller "mer idépolitik". Sen tar det stopp. Vilsenheten verkar monumental och självförtroendet lika med noll. Var finns analysen av de sista 10 årens samhällsförändringar. Några frågor att adressera som det heter: ska vissa grupper (enligt gammal klassanalys) i samhället alltjämt ställas mot andra grupper eller ska politiken inriktas på alla samhällsgrupper? Vilken ska statens roll vara i människors liv och till den frågan kopplar hur mycket skatt folket betala till denna stat. Ska det vara OK att folk sätter sina individuella projekt i första rummet före de kollektiva? Vilken ska kopplingen till facket vara? Måste s) koppla loss från LO för att kunna nå medelklassen? Jag skulle önska att Aftonbladets ledarredaktion vågade ge sig på de här frågorna. Och inte gå som katten runt het gröt och bara sprida tomt prat omkring sig. Det går inte i längden att driva höger och vänsterpolitik samtidigt.

Fler bär kors runt halsen

Det är inte längre skamligt att öppet visa att man är kristen och flera kända personer som Wanja Lundby Wedin och Kristina Axén-Olin går före genom att bära kors runt halsen. Det är ett trendbrott om något och visar att religionen trots alla försök hos statliga media att motarbeta den är livskraftigare är någonsin.

Sossenomenklaturan

Medan cheferna i näringslivet har sina sätt att sko sig har folkrörelserna sina. Detta apropå Wanja L-W:s man som genom sina IT-kunskaper inom Metall skaffat sig en 12-taggarspension och därefter fått extraknäck på LO med samma sak och kunnat skaffa sig en årslön i 600000 kronorsklassen. Nepotism viskades det om i kulisserna på LO enligt en sagesman/kvinna där. Jag får en känsla av att vi ser en folkrörelsnomenklatura som backar upp varann och skor sig på bästa sätt. Har någon i den nomenklaturan någonsin betalat sin lunch själv? Är man van att surfa fram på avdragsgilla konferenser och Riva del Soleresor ska lunchmaten självklart stå gratis uppdukad på bordet och samma gäller för hotellrummet. Och någon annan ska självklart stå för notan. Problemet är att den som korrumperas inte märker det utan går på i ullstrumporna som om personen var odödlig i skydd av stödet från de andra bröderna och systrarna i nomenklaturan.

Sverige låg fel estetiskt

Först kom ett par tre svartklädda, dämpade artister. Som t.ex. Frankrike. Sedan kom vitklädda, glada och hålligångiga Malena Ernman. Kontaktlöst, kyligt och 80-talsaktigt. Det blev sedan allt tydligare att en 70-talsestetik med värme, operfektionism och kontakt med åskådaren var det nya. Och det som gick hem. Norges Rybaks skrynkliga skjortärmar slog Ernmans vitklädda kyla. Hur kunde vi hamna så estetiskt fel i den här Eurovisionsschlagern? Hade det inte varit bättre om Malena Ernman fått klara sig på egen hand utan de fåniga bisångerskorna med maskerna, haft svart klänning och en mer innerlig och mindre klämkäck uppsyn?

Svaga och starka

Jag gillar Dick Erixons approach med det svenska självföraktet som motorn i integrationsproblemet. I USA finns en sund självkänsla och en öppenhet för andra människor som skyndar på integrationen där. Invandrarna behöver inte "tas om hand" av något omhändertagande skikt som är stolt över de bidrag de kan ge. Underförstått: det fina med Sverige är den starka goda staten som ger bidrag. Vi är inte stolta över Saab, Volvo och Ericsson utan för vår föräldrapenning och barnbidraget. Allt datta grundat i det mindset som skapades på 70-80-talet och som lever kvar i det (s)-märkta omhändertagande skiktet. Lägg till starka och svaga-komponenten. Den drevs också av Olof Palme med flera på 70-80-talen. Samhällspyramiden skulle vändas upp och ned. De starka skulle ifrågasättas och de svaga mötas av förståelse. Byt ut starka och svaga mot svenskar och invandrare får du en klangbakgrund till det Dick Erixon säger om självföraktet. Vi svenskar är dåliga men invandrarna, de fattiga och de i tredje världen som råkat ut för kolonialismen är bra.

Sen finns det för lite jobb generellt numera i Sverige. Utan jobb fungerar inte integrationen ändå. Att bli sedd, behövd och tilltalad på arbetsplatsen och bli del av en arbetsgemenskap är det som om något skapar integration.

(s) behöver en total makeover

(s) är vid vägs ände och måste rensa ut de gamla strukturerna från förra seklet. Banden med LO måste upphöra och de röda fanorna ställas in på muséet. Vänstern inom partiet måste separeras bort och lämnas över till (v) för en ny partibildning?? på den kanten. Kanske är den egentliga vänstern i landet inte mer än kanske 15% av svenska folket även om de har högljudda och välartikulerade företrädare som Göran Grejder m.fl. (s)måste nog göra som sitt danska broderparti -gå i ide att par år, hitta en ny politik och en ny bra ledare liknande Helle Thorning-Schmidt och sedan komma igen.

Bra av Niklas Ekdal

Problemet är väl bara att (s) inte är ett lättfotat parti precis. Och spännvidden mellan vänster och höger i partiet är enorm. Ska en förnyelse ske enligt Niklas Ekdals riktlinjer måste nog den högljudda men relativt fåtaliga vänsteropinionen inom partiet lämnas åt sitt öde. Kanske är egentligen inte vänstern dvs vänsterpartiet tillsammans med (s) vänsterflygel mer än c:a 15-20% av svenska folket. Ny partibildning där a la tyska die Linken? Om Mona Sahlin skulle våga göra palatsrevolution -släppa banden med LO och förverkliga Niklas Ekdals agenda skulle det visa sig hur liten vänstern faktiskt är i Sverige. Det skulle bli en tillnyktring om någon för Göran Grejder m.fl.

Kroppsspråk

På vissa bilder från presskonferensen igår på LO-borgen syns det att Ylva Thörn känner sig obekväm. Hon är kanske alltid lite folkligt sur och butter men på vissa bilder från presskonferensen ser det ut som om hon just svalt en citron. Och kroppen lutas bort från Wanja L-W. En bild säger mer än 1000 ord.

Vad menar Mona?

Nu på ekot ikväll kommenterade Mona Sahlin de dåliga Demoskop-siffrorna. Hon hann få ur sig en liten harang om "orättvisa skattesänkningar". Det stora flertalet vanliga svenska lyssnare som fått sänkt skatt och mer pengar i plånboken måste undra vad hon egentligen menar. Mona gör det inte lätt för sig när hon använder argumentet. Man måste vara rätt så insatt i vänsterideologi för att förstå. Dvs att lägre skatter ger en svagare stat=färre och lägre bidrag=sämre välfärdssamhälle. Jag undrar om socialdemokraterna gör rätt i att mana fram en 20-30 år gammal politik. I dag är det ingen som förstår vad hon menar. Det är så självklart att man i dag ska försörja sig på eget arbete.

Hopp om livet

Silvio Berlusconi är en person som kan skoja till det och få folk att må bra. En ovärderlig egenskap i såna här G20-sammanhang. En bild säger mer än 1000 ord.

Var finns männen?

Nu ska jag vara Gnälliga Gubben på riktigt. Jag har nu i snart en och enhalv timme lyssnat på Studio Ett idag fredag 27/3 2009. Samtliga inslag har haft kvinnoperspektivet som tema. Ingen journalist i programmet har haft manligt kön. Samtliga intervjuobjekt har varit kvinnor. Det har handlat om liberaliseringen i Saudiarabien men handlade förstås allra mest om saudiska kvinnors situation. Mest om deras rätt att köra bil. Minst fem gånger under programmets gång återkom Cecilia Ödeen till rätten för saudiska kvinnor att köra bil. Fanns det inget annat att rapportera om i Saudiarabien? Sedan ett inslag om de s.k. våldtäktsövergreppen mot tonårstjejerna i de gruppsexaktiviteter som den s.k. 63:åringen organiserat. Det handlade om våldtäkt sa den kvinnliga polisinspektören. Programinslaget påannonserades också med ordet "våldtäkter". Och samtliga inblandade män hade en klar avsikt att kränka och förnedra flickorna sa hon. Två andra kvinnliga personer intervjuades. En kvinnlig socialarbetare och en kvinnlig f.d. prostituerad. Sedan om uteblivna exportinkomster på snittblommor i Tanzania. Förstås hade den kvinnliga journalisten hittat en kvinnlig tanzanisk företagare som hon kunde intervjua.

Man kan undra om det finns några män överhuvudtaget i detta land eller i världen i övrigt som har något att säga? Troligtvis inte.

Vanja L-W och Martin Luther

Jag tycker att den folkhemspräktighet som Vanja Lundby-Wedin utstrålar är klart luthersk. Till det lutherska hör behovet av att alltid vara rättfärdig och ogärna medge att man kan ha fel eller gjort något fel. Då hotar domen och helvetet. Nåden är inte att lita på. Kraven på lutheraner är högre än på t.ex. katoliker som på ett annat sätt tillåts vara människor.

Jag tror att det lutherska har betydelse i Vanja L-W:s fall men inte på det sätt som sägs i artikeln på Newsmill av Ulla Johansson. Det handlar mer om hennes bild av sig själv som rättfärdig som gjort det alldeles för svårt för henne att medge misstag. Lägg till lite chefsprivilegier -höga chefer och makthavare kommer många gånger undan genom att säga att "det visste jag inte om" eller "den information jag fick var otydlig". I det här fallet håller inte det försvaret.

Baylan bluddrar

Ibrahim Baylan hade skickats fram i Agenda i går kväll för att försvara (s) och LO-företrädarnas agerande i AMF:s styrelse när det gäller bonusarna. Han var minst sagt luddig och svårbegriplig. Han är streetsmart den gode Ibrahim och litar på sin verbala förmåga. Den är kanske bra när han ska prata omkull en försäljare i en videobutik. Men nu blev det bara konstigt. Gång på gång sa han att det fanns ett "regelverk" som gjorde att LO-företädarna var tvingade att godkänna bonusar. Det lät minst sagt konstigt och många tittare gick kanske på det. Det finns ju inget regelverk för hur styrelsemedlemmar ska rösta på ett styrelsemöte. Lika lite som det finns i en bostadsrättsförening.

Olustigt inslag

Jag måste säga att jag blev illa berörd av Tingeling-inslaget i Melodifestivalfinalen. Rysk mobbing och övergrepp mot de svenska töntarna. Och våld när kassettradion slogs sönder. Hyggliga svenska nördar som gick in till maffian utan bodyguards. Olustigt och inte kul alls. Övergrepp är inte roligt. Jag upplevde inslaget klart ryssfientligt.

Svaga och starka

Maciej Zaremba är lite diskret och jobbar med understatements men det framgår att det är tjänstemannaskiktet i stat och kommun som står för alla redovisade konstigheter som att den svenska flaggan inte ska provocera varför flaggstången på kommunhuset?? bör stå tom.

Här skulle Maciej kunna borra sig fast och gräva lite till. Hur tänker tjänstemännen? Varför tänker dom så? Själv tror jag det handlar om gamla svårutrotade förhållningssätt från 70-80 talen där socialdemokratin delade in människor i starka och svaga som lever kvar. Och statens roll (via tjänstemännen i det s.k. "omhändertagande skiktet") var att värna om och försörja de svaga. I tankefiguren ingick att ifrågasätta de starka och möta de svaga med förståelse. Byt ut de starka mot svenskar och de svaga mot invandrare så klarnar bilden. Jag tror det är där någonstans som förklaringarna finns till alla konstigheter. Människor mäts med olika måttstockar. I längden leder det till främlingsfientlighet.

Lytsy är något på spåren.

Det är väl här någonstans som en diskussion ska börja. Jag tror det finns många bovar i dramat -en är de dåliga sociala nätverken i Sverige jämfört med längre söderut i Europa. Vi är för ensamma helt enkelt och utsätts vi för lite press på jobbet pajar vi ihop. Ensam är inte stark. Sen finns det en faktor som man inte gärna pratar om och det är betydelsen av ett bra sexualliv. Kvinnor som har ett obefintligt sexualliv får värk och "fibromyalgi". Karlar super i stället.

Så är det...

Lotta Gröning kan konsten att med några snabba penseldrag åskådliggöra vad som händer i samhället. Till exempel att vi numera är ett tjänstesamhälle fast media med sitt LO-gruppsfokus får oss att tro att vi forfarande är ett industrisamhälle. Ja det kan faktiskt bli som Lotta säger att de jobb som nu försvinner -på samma sätt som 90-talsjobben -aldrig kommer tillbaka. Sverige håller på att avindustrialiseras. Kylskåp och bilar kanske tillverkas billigare på annat håll. Och då flyttar produktionen dit. På 90-talet förtidspensionerade socialdemokraterna bort problemen. Det har vi inte råd med idag. Vi kan bara lita till oss själva och vår kreativitet och arbetsförmåga. Lita framförallt inte på staten. Den kommer att bli allt fattigare. Välfärdssamhället är kanske snart ett minne blott.

Jobben är för få

Det är bra att åldersdiskrimineringen lyfts fram. Personer över 55 som friställs har utan kontakter eller specialkunskaper mycket svårt att komma tillbaka till arbetsmarknaden och många tvingas ta ut en dålig pension redan vid 61. Men det är inte bara äldre som diskrimineras. Även de yngsta och många invandrare drabbas. För att inte tala om de som har en sjukdomhistorik. Problemet är att de lediga jobben är för få. Arbetsgivarna kan välja och vraka bland ansökningarna och väljer förstås unga, friska, svenskar i sina bästa år. Gärna kvinnor också. Och inga arbetsgivare vill om ett par år sitta med svarte petter dvs en massa pensionsmässiga 40-talister. Så dessa har nu bytts ut i stor utsträckning. Och de som syndar mest är bemanningsföretagen. Där sorteras cv:n på äldre bort som en första åtgärd. Sådana rutiner finns väl dokumenterade.

Fast det är förstås bristen på jobb som är det stora problemet. Alltför många fullt friska arbetsföra människor tvingas gå arbetslösa. I längden blir det ohållbart och leder till sociala friktioner. Kanske måste vi välja en dansk lösning med bra a-kassa men att det är lättare att säga upp folk. Då blir det också lättare för företagen att anställa. Arbetskraftskostnaderna måste också ner. Alliansregeringen är alltför passiv i de här frågorna.

Mona måste få kompisar

Det blåser runt Mona Sahlin. Spänningarna mellan höger och vänster är stora som hus inom (s) och Mona retar på olika sätt upp både patiets höger och vänsterflanker. Var har hon sina kompisar i partiet? De verkar minst sagt osynliga. Hur länge orkar hon? Nu när partikamraterna Göran Johnsson och Stefan Löfven går ut i media och ifrågasätter partiets inriktning borde klockan ringa för Mona. Jag tror att hon nu måste sätta ner foten och liera sig med gråsossarna och högerflanken i partiet och starta om. Och hon måste få kompisar. Veronica Palm och Östros/Eneroth i all ära men de är för färglösa. Nej tag in Leif Pagrotsky, Pär Nuder, Göran Johnsson och Stefan Löfven i den inre cirkeln. Det är bättre att de -som det heter- är inne i tältet och pissar ut än att de är utanför tältet och pissar in. Nåt måste hon göra. Varför inte kalla till någon sorts internt partisamråd i energifrågan och med det i ryggen göra upp med Alliansen i energifrågan. Och sedan ta de nödvändiga striderna med vänsterfalangen och miljöfundamentaliserna.

Jag blev hotad

Efter ett rätt långt och rätt så framgångsrikt yrkesverksamt liv (högutbildad) blev jag arbetslös vid 59 års ålder. Under a-kassetiden märkte jag att det i stort sett var omöjligt att få ett nytt jobb. Inte ens nåt okvalificerat. Jag sökte de jobb jag blev uppmanad att söka. Nåt erbjudande av någon sort från arbetsförmedlingen kom aldrig. Deras jobb bestod bara av att kontrollera att jag sökte jobb aktivt.

När a-kassan skulle övergå i den statliga aktivitetsersättningen var jag på möte där jag förstod att det till varje pris gällde att se till att så få som möjligt skulle gå över till den statliga ersättningen. Kankske handlade det om pinnar i statistiken. Vi som var där skulle presentera förslag till "lösningar" på det "problem" som vår arbetslöshet innebar. Innan jag skrev ner mitt förslag (pension)hade jag hotats med att få tillbringa förmiddagarna bland andra arbetshandikappade på ett dagcenter i grannkommunen. Det var många som "uppskattade att få träffa folk och dricka kaffe" blev jag upplyst. Jag tolkade det som ett rent hot. Av ren stolthet och självbevarelsedrift valde jag att lösa mitt problem genom att gå i pension vid 61. Säkert blev jag en pluspinne i statistiken för den arbetsförmedlingen.

Eftertänksamt

Det var inte den vanliga amerkanska tjo och tjim och jippostämningen när Obama svors in. Det var dämpat och allvarsamt nästan. Och den stora publiken var också dämpad. Kanske börjar amerikanerna inse att de har stora problem och måste vara ödmjuka. Obamas tal var mästerligt. Som med stora operasångare är det en njutning att lyssna på honom.

Kd gör rätt

Det är bra att Göran Hägglund ytterligare en gång tar striden med abort och homosexmotståndsfalangen inom partiet. Det går inte att ha ett parti bara för frikyrkliga från Småland. Nån ordning måste det vara i ett parti. Man ska hålla ihop -och inte som Sacredeus fortsätta att driva frågor som en gång avgjorts internt i partiet. Öppen diskussion före beslut. När beslutet väl är fattat håller man ihop.

Tillbaka till 80-talet

När jag hör Marie-Louise Ekmans teaterideal kommer jag att tänka på 80-talets fysiska teater på TV som mina barn plågades med -starka utspel och vitmålade ansikten och cirkusliknande karnevalsupptåg. Komik ska det vara säger MLE. Och skratt och gråt. Folkligt?? Fast vi svenskar är ju inte lika lättrörda som italienarna var på medeltiden. Allra minst Dramatens traditionella publik. Och inte är vi så glada heller nuförtiden. Det blir nog en bra kollision. MLE:s förment folkliga 80-talsestetik och den återhållna borgerliga dramatenstilen. Fast den senare är kanske borta? Var finns Dramatens själ?