Jag blev hotad

Efter ett rätt långt och rätt så framgångsrikt yrkesverksamt liv (högutbildad) blev jag arbetslös vid 59 års ålder. Under a-kassetiden märkte jag att det i stort sett var omöjligt att få ett nytt jobb. Inte ens nåt okvalificerat. Jag sökte de jobb jag blev uppmanad att söka. Nåt erbjudande av någon sort från arbetsförmedlingen kom aldrig. Deras jobb bestod bara av att kontrollera att jag sökte jobb aktivt.

När a-kassan skulle övergå i den statliga aktivitetsersättningen var jag på möte där jag förstod att det till varje pris gällde att se till att så få som möjligt skulle gå över till den statliga ersättningen. Kankske handlade det om pinnar i statistiken. Vi som var där skulle presentera förslag till "lösningar" på det "problem" som vår arbetslöshet innebar. Innan jag skrev ner mitt förslag (pension)hade jag hotats med att få tillbringa förmiddagarna bland andra arbetshandikappade på ett dagcenter i grannkommunen. Det var många som "uppskattade att få träffa folk och dricka kaffe" blev jag upplyst. Jag tolkade det som ett rent hot. Av ren stolthet och självbevarelsedrift valde jag att lösa mitt problem genom att gå i pension vid 61. Säkert blev jag en pluspinne i statistiken för den arbetsförmedlingen.