Tillbaka till 80-talet

När jag hör Marie-Louise Ekmans teaterideal kommer jag att tänka på 80-talets fysiska teater på TV som mina barn plågades med -starka utspel och vitmålade ansikten och cirkusliknande karnevalsupptåg. Komik ska det vara säger MLE. Och skratt och gråt. Folkligt?? Fast vi svenskar är ju inte lika lättrörda som italienarna var på medeltiden. Allra minst Dramatens traditionella publik. Och inte är vi så glada heller nuförtiden. Det blir nog en bra kollision. MLE:s förment folkliga 80-talsestetik och den återhållna borgerliga dramatenstilen. Fast den senare är kanske borta? Var finns Dramatens själ?