Nåt nytt har hänt i Sturebymålet där den tilltalade 16-åringen valt att erkänna under inverkan av en präst. Försvarsadvokaten har körts över. Det verkar som om en moralisk dimension -att göra rätt för sig och säga som det är och ta på sig ansvar för ett brott - sent omsider kommit till heders igen. Som i pojkböckerna på 50-talet. Alltför länge har försvarsadvokaterna fått styra de åtalades inställning till åtalet. Eftersom den tilltalade inte har sanningsplikt i brottmålsrättegpngen har det varit enkelt att neka till allt -även det mest uppenbara. Minsta gnutta av osäkerhet i förundersökningen -som försvarsadvokaten läst in, föranleder den tilltalade att neka till brott. Med subtila metoder talar försvarsadvokaten om hur den åtalade ska förhålla sig till åtalspunkterna. Kan man komma undan ska chansen tas -det är budskapet. Och lögnerna studsar mellan väggarna i rättegångssalen. Det är en maktkamp på liv och död mellan advokaten och åklagaren. Varför ska den tilltalade bjuda åklagaren på ett erkännande? Och sanningen sitter i ett hörn i rättegångssalen och gråter.
Sturebymålet verkar vara någon sorts trendbrott och ett tecken i tiden. Säkert finns det många som för sin själsfrids skull har velat erkänna brott men som manipulerats av advokaten att ändå neka till brott. Det är inte bra för samhällsmoralen att det ljugs så friskt i domstolarna. Så småningom blr det etablerat i samhället att det är OK att ljuga om man kan klara sig undan. Sanningen är ett viktigt kitt i samhällsbygget som måste vårdas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar