Ett parti för alla

Antligen ett lite mer ideologiskt tal av Fredrik Reinfeldt. Det tal han höll i Vaxholm var väldigt platt. Att satsa på att bli det nya statsbärande partiet kan verka lite pretentiöst. Men kanske logiskt just nu när nu (s) är på väg ner mot 30%. Nyckelord: frihet, ansvar, möjligheter, komma till sin rätt, pragmatism, ändra sig om det blir fel, rättvisa, trygghet, ett parti för alla. Det sistnämnda är mycket bra. Alla är väl medvetna om att (s) inte är ett parti för alla utan ett parti som ställer vissa samhällsgrupper mot andra grupper.

Att Fredrik Reinfeldt hyllade Erlander beror nog på att han ser 50-60 talen som framgångsrika år för Sverige. En mindre men tillräckligt stor offentlig sektor, en självklar egenförsörjning, dygder i stort och smått och ett värnande om de mindre gemenskaperna. Är det dit vi är på väg nu när det starka samhället-excesserna från 70-80 talen svettats ut?

Sen det allra bästa: inte ett skitord om de politiska motståndarna. Sympatiskt.

Som katten runt het gröt

Den här artikeln är rätt så typisk när socialdemokrater ska försöka besvärja framtiden för vänstern. De slutar ofta med att "ett nytt projekt behövs" eller "mer idépolitik". Sen tar det stopp. Vilsenheten verkar monumental och självförtroendet lika med noll. Var finns analysen av de sista 10 årens samhällsförändringar. Några frågor att adressera som det heter: ska vissa grupper (enligt gammal klassanalys) i samhället alltjämt ställas mot andra grupper eller ska politiken inriktas på alla samhällsgrupper? Vilken ska statens roll vara i människors liv och till den frågan kopplar hur mycket skatt folket betala till denna stat. Ska det vara OK att folk sätter sina individuella projekt i första rummet före de kollektiva? Vilken ska kopplingen till facket vara? Måste s) koppla loss från LO för att kunna nå medelklassen? Jag skulle önska att Aftonbladets ledarredaktion vågade ge sig på de här frågorna. Och inte gå som katten runt het gröt och bara sprida tomt prat omkring sig. Det går inte i längden att driva höger och vänsterpolitik samtidigt.

Trögt och motvilligt

Socialdemokratin verkar tveksam till regeringssamarbete med mp och v. Är alternativet trött och uttjatat och ett dåligt framgångsrecept? Kanske vill man hellre samverka med någt borgerligt parti? Man kan undra vad trögheten beror på. Ibland får jag för mig att (s) inte är ett parti i egentlig mening utan ett knippe klassmässiga vegetativa ryggmärgsreflexer bara. Nu verkar det inte finnas några sprickor inom borgerligheten att exploatera. Och då måste (s) motvilligt bjuda in mp och v -typ "härtill är jag nödd och tvungen".