Svaga och starka

Jag gillar Dick Erixons approach med det svenska självföraktet som motorn i integrationsproblemet. I USA finns en sund självkänsla och en öppenhet för andra människor som skyndar på integrationen där. Invandrarna behöver inte "tas om hand" av något omhändertagande skikt som är stolt över de bidrag de kan ge. Underförstått: det fina med Sverige är den starka goda staten som ger bidrag. Vi är inte stolta över Saab, Volvo och Ericsson utan för vår föräldrapenning och barnbidraget. Allt datta grundat i det mindset som skapades på 70-80-talet och som lever kvar i det (s)-märkta omhändertagande skiktet. Lägg till starka och svaga-komponenten. Den drevs också av Olof Palme med flera på 70-80-talen. Samhällspyramiden skulle vändas upp och ned. De starka skulle ifrågasättas och de svaga mötas av förståelse. Byt ut starka och svaga mot svenskar och invandrare får du en klangbakgrund till det Dick Erixon säger om självföraktet. Vi svenskar är dåliga men invandrarna, de fattiga och de i tredje världen som råkat ut för kolonialismen är bra.

Sen finns det för lite jobb generellt numera i Sverige. Utan jobb fungerar inte integrationen ändå. Att bli sedd, behövd och tilltalad på arbetsplatsen och bli del av en arbetsgemenskap är det som om något skapar integration.

Kontrakt ett komplement

Medborgarkontraktet i all ära men det som skapar integration mer än något annat är jobb. Att bli delaktig i ett socialt sammanhang på en arbetsplats är det som verkligen skapar integration. Ett leende, en hälsning, en blick från andra på en arbetsplats betyder mer än alla kontrakt i världen. Men kontraktet kan ändå ha ett värde som komplement för att tydliggöra förväntningar från staten gentemot individen och vice versa.

Men som sagt -jobb är det viktiga. Vi måste skapa 2-300 000 nya jobb i Sverige om vi vill få fart på integrationen och egenförsörjningen. Men då tror jag att det gamla fackliga etablissemangets vetorätt gentemot lägre löner och sänkta socialavgifter måste brytas. Det blir en omvälvning om något.