Svaga och starka

Maciej Zaremba är lite diskret och jobbar med understatements men det framgår att det är tjänstemannaskiktet i stat och kommun som står för alla redovisade konstigheter som att den svenska flaggan inte ska provocera varför flaggstången på kommunhuset?? bör stå tom.

Här skulle Maciej kunna borra sig fast och gräva lite till. Hur tänker tjänstemännen? Varför tänker dom så? Själv tror jag det handlar om gamla svårutrotade förhållningssätt från 70-80 talen där socialdemokratin delade in människor i starka och svaga som lever kvar. Och statens roll (via tjänstemännen i det s.k. "omhändertagande skiktet") var att värna om och försörja de svaga. I tankefiguren ingick att ifrågasätta de starka och möta de svaga med förståelse. Byt ut de starka mot svenskar och de svaga mot invandrare så klarnar bilden. Jag tror det är där någonstans som förklaringarna finns till alla konstigheter. Människor mäts med olika måttstockar. I längden leder det till främlingsfientlighet.

Lytsy är något på spåren.

Det är väl här någonstans som en diskussion ska börja. Jag tror det finns många bovar i dramat -en är de dåliga sociala nätverken i Sverige jämfört med längre söderut i Europa. Vi är för ensamma helt enkelt och utsätts vi för lite press på jobbet pajar vi ihop. Ensam är inte stark. Sen finns det en faktor som man inte gärna pratar om och det är betydelsen av ett bra sexualliv. Kvinnor som har ett obefintligt sexualliv får värk och "fibromyalgi". Karlar super i stället.

Så är det...

Lotta Gröning kan konsten att med några snabba penseldrag åskådliggöra vad som händer i samhället. Till exempel att vi numera är ett tjänstesamhälle fast media med sitt LO-gruppsfokus får oss att tro att vi forfarande är ett industrisamhälle. Ja det kan faktiskt bli som Lotta säger att de jobb som nu försvinner -på samma sätt som 90-talsjobben -aldrig kommer tillbaka. Sverige håller på att avindustrialiseras. Kylskåp och bilar kanske tillverkas billigare på annat håll. Och då flyttar produktionen dit. På 90-talet förtidspensionerade socialdemokraterna bort problemen. Det har vi inte råd med idag. Vi kan bara lita till oss själva och vår kreativitet och arbetsförmåga. Lita framförallt inte på staten. Den kommer att bli allt fattigare. Välfärdssamhället är kanske snart ett minne blott.

Jobben är för få

Det är bra att åldersdiskrimineringen lyfts fram. Personer över 55 som friställs har utan kontakter eller specialkunskaper mycket svårt att komma tillbaka till arbetsmarknaden och många tvingas ta ut en dålig pension redan vid 61. Men det är inte bara äldre som diskrimineras. Även de yngsta och många invandrare drabbas. För att inte tala om de som har en sjukdomhistorik. Problemet är att de lediga jobben är för få. Arbetsgivarna kan välja och vraka bland ansökningarna och väljer förstås unga, friska, svenskar i sina bästa år. Gärna kvinnor också. Och inga arbetsgivare vill om ett par år sitta med svarte petter dvs en massa pensionsmässiga 40-talister. Så dessa har nu bytts ut i stor utsträckning. Och de som syndar mest är bemanningsföretagen. Där sorteras cv:n på äldre bort som en första åtgärd. Sådana rutiner finns väl dokumenterade.

Fast det är förstås bristen på jobb som är det stora problemet. Alltför många fullt friska arbetsföra människor tvingas gå arbetslösa. I längden blir det ohållbart och leder till sociala friktioner. Kanske måste vi välja en dansk lösning med bra a-kassa men att det är lättare att säga upp folk. Då blir det också lättare för företagen att anställa. Arbetskraftskostnaderna måste också ner. Alliansregeringen är alltför passiv i de här frågorna.

Mona måste få kompisar

Det blåser runt Mona Sahlin. Spänningarna mellan höger och vänster är stora som hus inom (s) och Mona retar på olika sätt upp både patiets höger och vänsterflanker. Var har hon sina kompisar i partiet? De verkar minst sagt osynliga. Hur länge orkar hon? Nu när partikamraterna Göran Johnsson och Stefan Löfven går ut i media och ifrågasätter partiets inriktning borde klockan ringa för Mona. Jag tror att hon nu måste sätta ner foten och liera sig med gråsossarna och högerflanken i partiet och starta om. Och hon måste få kompisar. Veronica Palm och Östros/Eneroth i all ära men de är för färglösa. Nej tag in Leif Pagrotsky, Pär Nuder, Göran Johnsson och Stefan Löfven i den inre cirkeln. Det är bättre att de -som det heter- är inne i tältet och pissar ut än att de är utanför tältet och pissar in. Nåt måste hon göra. Varför inte kalla till någon sorts internt partisamråd i energifrågan och med det i ryggen göra upp med Alliansen i energifrågan. Och sedan ta de nödvändiga striderna med vänsterfalangen och miljöfundamentaliserna.

Jag blev hotad

Efter ett rätt långt och rätt så framgångsrikt yrkesverksamt liv (högutbildad) blev jag arbetslös vid 59 års ålder. Under a-kassetiden märkte jag att det i stort sett var omöjligt att få ett nytt jobb. Inte ens nåt okvalificerat. Jag sökte de jobb jag blev uppmanad att söka. Nåt erbjudande av någon sort från arbetsförmedlingen kom aldrig. Deras jobb bestod bara av att kontrollera att jag sökte jobb aktivt.

När a-kassan skulle övergå i den statliga aktivitetsersättningen var jag på möte där jag förstod att det till varje pris gällde att se till att så få som möjligt skulle gå över till den statliga ersättningen. Kankske handlade det om pinnar i statistiken. Vi som var där skulle presentera förslag till "lösningar" på det "problem" som vår arbetslöshet innebar. Innan jag skrev ner mitt förslag (pension)hade jag hotats med att få tillbringa förmiddagarna bland andra arbetshandikappade på ett dagcenter i grannkommunen. Det var många som "uppskattade att få träffa folk och dricka kaffe" blev jag upplyst. Jag tolkade det som ett rent hot. Av ren stolthet och självbevarelsedrift valde jag att lösa mitt problem genom att gå i pension vid 61. Säkert blev jag en pluspinne i statistiken för den arbetsförmedlingen.

Eftertänksamt

Det var inte den vanliga amerkanska tjo och tjim och jippostämningen när Obama svors in. Det var dämpat och allvarsamt nästan. Och den stora publiken var också dämpad. Kanske börjar amerikanerna inse att de har stora problem och måste vara ödmjuka. Obamas tal var mästerligt. Som med stora operasångare är det en njutning att lyssna på honom.