Mona måste få kompisar

Det blåser runt Mona Sahlin. Spänningarna mellan höger och vänster är stora som hus inom (s) och Mona retar på olika sätt upp både patiets höger och vänsterflanker. Var har hon sina kompisar i partiet? De verkar minst sagt osynliga. Hur länge orkar hon? Nu när partikamraterna Göran Johnsson och Stefan Löfven går ut i media och ifrågasätter partiets inriktning borde klockan ringa för Mona. Jag tror att hon nu måste sätta ner foten och liera sig med gråsossarna och högerflanken i partiet och starta om. Och hon måste få kompisar. Veronica Palm och Östros/Eneroth i all ära men de är för färglösa. Nej tag in Leif Pagrotsky, Pär Nuder, Göran Johnsson och Stefan Löfven i den inre cirkeln. Det är bättre att de -som det heter- är inne i tältet och pissar ut än att de är utanför tältet och pissar in. Nåt måste hon göra. Varför inte kalla till någon sorts internt partisamråd i energifrågan och med det i ryggen göra upp med Alliansen i energifrågan. Och sedan ta de nödvändiga striderna med vänsterfalangen och miljöfundamentaliserna.

Jag blev hotad

Efter ett rätt långt och rätt så framgångsrikt yrkesverksamt liv (högutbildad) blev jag arbetslös vid 59 års ålder. Under a-kassetiden märkte jag att det i stort sett var omöjligt att få ett nytt jobb. Inte ens nåt okvalificerat. Jag sökte de jobb jag blev uppmanad att söka. Nåt erbjudande av någon sort från arbetsförmedlingen kom aldrig. Deras jobb bestod bara av att kontrollera att jag sökte jobb aktivt.

När a-kassan skulle övergå i den statliga aktivitetsersättningen var jag på möte där jag förstod att det till varje pris gällde att se till att så få som möjligt skulle gå över till den statliga ersättningen. Kankske handlade det om pinnar i statistiken. Vi som var där skulle presentera förslag till "lösningar" på det "problem" som vår arbetslöshet innebar. Innan jag skrev ner mitt förslag (pension)hade jag hotats med att få tillbringa förmiddagarna bland andra arbetshandikappade på ett dagcenter i grannkommunen. Det var många som "uppskattade att få träffa folk och dricka kaffe" blev jag upplyst. Jag tolkade det som ett rent hot. Av ren stolthet och självbevarelsedrift valde jag att lösa mitt problem genom att gå i pension vid 61. Säkert blev jag en pluspinne i statistiken för den arbetsförmedlingen.

Eftertänksamt

Det var inte den vanliga amerkanska tjo och tjim och jippostämningen när Obama svors in. Det var dämpat och allvarsamt nästan. Och den stora publiken var också dämpad. Kanske börjar amerikanerna inse att de har stora problem och måste vara ödmjuka. Obamas tal var mästerligt. Som med stora operasångare är det en njutning att lyssna på honom.

Kd gör rätt

Det är bra att Göran Hägglund ytterligare en gång tar striden med abort och homosexmotståndsfalangen inom partiet. Det går inte att ha ett parti bara för frikyrkliga från Småland. Nån ordning måste det vara i ett parti. Man ska hålla ihop -och inte som Sacredeus fortsätta att driva frågor som en gång avgjorts internt i partiet. Öppen diskussion före beslut. När beslutet väl är fattat håller man ihop.

Tillbaka till 80-talet

När jag hör Marie-Louise Ekmans teaterideal kommer jag att tänka på 80-talets fysiska teater på TV som mina barn plågades med -starka utspel och vitmålade ansikten och cirkusliknande karnevalsupptåg. Komik ska det vara säger MLE. Och skratt och gråt. Folkligt?? Fast vi svenskar är ju inte lika lättrörda som italienarna var på medeltiden. Allra minst Dramatens traditionella publik. Och inte är vi så glada heller nuförtiden. Det blir nog en bra kollision. MLE:s förment folkliga 80-talsestetik och den återhållna borgerliga dramatenstilen. Fast den senare är kanske borta? Var finns Dramatens själ?

Tiden talar mot (s)

(s) har sina rötter i grupp och klassintressen från förra seklet när partiet gav röst åt de många och lågutbildade. Med höga skatter skulle ett rättvisare samhälle skapas och näringslivet hållas på mattan. (s) skördetid var 70 och 80-talen. Idag känns det omodernt med en politik som bara företräder gruppintressen. New-Wavedirektören Torsten Jansson som är Ulrika Messings nya fästman sa i en intervju en gång att han inte tyckte om att en grupp i samhället skulle ställas mot en annan grupp. Här ligger väl att annat av (s) problem. Att arbetarklassen numera är så liten att den inte förslår som väljarunderlag längre. Och så har utbildningsnivån höjts i landet. Jag undrar om Göran Persson visste vad han gjorde när han lät bygga högskolor över hela landet...

Lägg till en ökad individualism och amerikansk satsa på dig självanda i storstäderna och en absolut motvilja hos vanligt folk mot skattehöjningar så är det begripligt att (s) har svårt att orientera sig i 2008 nårs politiska landskap. Just att det inte längre går att höja skatterna är nog det som skapar allra mest vilsenhet. Och för varje dag som går kommer vi allt längre från industrisamhället.

För mycket regler

Visst -det är för mycket tjafs om småsaker. Men islam har ett problem som den delar med judendomen som jag ser det: det är en regelreligion. Yttre beteenden är viktigare än det inre förhållningssättet. Frågar du en muslim om vad islam är säger han/hon att man ska be till Mecka varje dag kl. 10.00 och 16.00. Och så finns det regler om haram och halal och hur mycket av ansiktet som ska täckas på centimetern när. Frågar du en kristen säger personen att det handlar om att älska sin nästa som sig själv och att även älska sin fiende. Medan islam har begreppet otrogna för icke-muslimer likställer kristendomen alla människor: här är inte jude eller grek osv.

Det behövs en reformationsrörelse inom islam men hur den ska se ut vet jag inte. Men den hårda och stelbenta regelattityden måste ge plats för något modernare.