Arbetslinjen

De nya moderaternas arbetslinje har varit väl uttänkt och säkert riktig. Fler människor måste försörja sig med eget arbete. Trycket på transfereringssystemen måste minska. Vanligt folk ska inte behöva olika bidrag för att få livet att gå runt. Att sänka skatterna bidrar till egenförsörjningen och gör det mer lönsamt att arbeta. Det är bara arbete och förkovran som gör ett land rikt. En i allt väsentligt bra och genomtänkt politik.

Tyvärr valde de nya moderaterna rätt så omgående att sänka a-kassan. Det var väl också en del av bilden. Om fler jobbar blir färre beroende av a-kassa. Den blir därmed en mindre viktig komponent i samhällsbygget och kunde därför sänkas. Så var väl bedömningen.

Hela politiken byggde lite endimensionellt på att folk skulle jobba i större utsträckning. Jobben togs för givna på samma sätt som (s) alltid tagit jobben för givna. Att gynna uppkomsten av nya jobb genom att förändra arbetsrätten och göra det lättare för företagen att anställa (enligt dansk flexicuritymodell???) vågade de nya moderaterna inte av rädsla för att stämplas som ett näringslivs- och företagarparti. Den mer småföretagarvänliga Maud Olofsson hamnade i skuggan.

Men de nya moderaternas politik var en politik för vackert väder och högkonjunktur bara. Nu när krisen är här och arbetslösheten skjuter i höjden passar politiken sällsynt illa. Argumenteringen från Fredrik R och Anders Borg har sista tiden blivit alltmer konstruerad och underlig. På vad sätt skapar skattesänkningar fler jobb? Det är mycket oklart. Kanske för att efterfrågan ökar i butikerna?

Politiken för att få långtidssjuka och förtidspensionärer ut på arbetsmarknaden kan låta bra men även där blir det väldigt konstruerat: när det finns så många friska arbetssökande att tillgå -varför ska en arbetsgivare ta risken att anställa en person med sjukhistorik? Politiken kan - även om den är rätt i princip - då uppfattas som bara okänslig och hård. Den höga arbetslösheten och frånvaron av en politik som gynnar uppkomsten av nya riktiga jobb kommer att sänka alliansen. Politiken är rätt men den är för endimensionell och går inte att genomföra i lågkonjunktur. Det blir alliansens fall 2010

Tack Floyd

Den talangfulla odågan, strulputten och matlagaren Floyd är borta. Han förgyllde tillvaron i slutet på 80-talet och början på 90-talet med sina matprogram. Alltid lite halft i gasen pga det ständigt halvfulla vinglaset kunde han konsten att glatt och entusiastiskt visa hur man lagar mat. Hans styrka var väl attityden. Att det är helt OK att testa lite och improvisera. Han fick det att verka så himla kul att laga mat och njuta av livet. Tack Floyd.

Dags att uppdatera

Lasse L är den trogna fotbollsarbetaren i folkrörelsevingården. Nån sorts steg III-tränare. Ingen internationell fotbollserfarenhet. Lever på förberedelser och grundlighet. Sedan en försiktig defensiv inriktning i matcherna. Lite tjänstemannaframtoning och arbetarframtoning (kroppshållning, mage, verkar obekväm hela tiden, prilla under läppen). Sen ett annat folkrörelsedrag: frånvaron av temperament och åsikter. Man anar bara att han saknar de solidariska spelarna, grovarbetarna Linderoth, Daniel Andersson m.fl. Dom förstod han sig på. Det skär sig med de nya yngre proffsspelarna. Det är jag övertygad om. De har haft andra tränartyper i Lyon, Toulouse och Inter. Och kan jämföra.

Nej, Lars L har gjort sitt. Han är en del av det gamla Sverige. Det behövs någon som också kan ta spelare med stora egon. Det kan nog Sven-Göran Eriksson. Eller någon annan tränare med erfarenhet av utländsk toppfotboll. Ta in en holländare eller något.

Klyftor upprör inte längre

Ute i det s.k. samhället ändras värderingarna och attityderna hela tiden. Det är tydligast i storstäderna. De som upprörs över s.k. klyftor är nog inte så många som s-strategerna tror. Tvärtom blir det mer och mer självklart att den som fått framgång och blivit rik har rätt till sin framgång och sina pengar och den som misslyckats och blivit fattig på motsvarande sätt har "rätt" till det. Individen är själv ansvarig för sin framgång eller motgång. Ingen ställer längre några krav på samhället. Väldigt få är beredda att betala mer skatt som ska hamna på något annat diffust ställe. På det sättet har storstäderna "amerikaniserats". Det är inte längre så många i storstäderna som förstår idén att staten ska ta från dom rika och ge till dom fattiga dvs. att jämna ut.

S tassar försiktigt

Det är ett lite vilset (s) som vill höja skatterna lite i marginalen för de allra rikaste med hus i Djursholm, på Lidingö eller i Hovås. Det kan inte ge särskilt mycket pengar. Det har mest symbolvärde. Partiet ska kunna kännas igen men man vågar inte gå till val på att höja skatten för vanligt folk, eller höjning av elskatten eller momsen. Helt tyst om det. I praktiken köper man allianspolitiken med en liten skatthöjarkrumelur i kanten.

En tunn soppa

Det blir mer och mer uppenbart att de rödgröna inte kommer att ha något riktigt program att gå till val på 2010. Det lär finnas några gemensamma arbetsgrupper som håller på med någon sorts gemensam politik men de verkar gått i stå. Det var tydligt på (v)-Ohlys sommartal i Gnesta att viljan hos (v) att engagera sig i ett gemensamt rödgrönt valprogram var så gott som 0=noll. Den gemensamma rödgröna politiken verkar bli minst sagt tunn. Kanske just inte någonting. Vad vad det det hette: bidde en tumme eller?