Vi vet mer om Bakuba än om Södertälje

Nej det är något konstigt med den svenska journalistkåren. Vi har program som "Godmorgon Världen" på radion där vi får inträngande reportage från andra delar av världen. Till exempel om religiösa strider, klanförhållanden och bomber i Bakuba i Irak.

Däremot verkar ingen intressera sig för brinnande bilar och containrar i våra egna förorter. Vad är det som händer där? Går det inte att rapportera om? Varför vänder journalisterna bort blicken. Är det för att händelserna är politiskt svårhanterade? För att den traditionella "starka-svaga"-dimensionen inte passar?

Ingen ska förvåna sig över om SD kommer in i riksdagen nästa år. Och de som krattat i manegen för SD är den svenska mångkulturalistiska, värderelativistiska journalistkåren.

Fler jobb måste fram

Vi vet mer om våldet i Irak och Afghanistan än om våldet i våra egna förorter. Vår egen svenska verklighet göms undan. Skygglapparna sitter uppe hos journalistkåren. Var och en sköter sitt. I villaförorterna bryr man sig inte. Sverige dras isär socialt och ekonomiskt och invandringen ligger som en varböld och pyr. Alla vänder bort blicken.

Integrationspolitiken är vid vägs ände. Den var feltänkt från början och den bör med det snaraste avskaffas. Vi måste utgå från invandrarungdomarnas behov och drömmar: de vill som alla andra bli sedda, känna sig delaktiga och känna stt de har en framtid. Inget ger delaktighet, mening och integration som att ha ett jobb. Blickarna, orden och gesterna från arbetskamraterna....så bör det förstås vara.

På 50-60-70-talen fanns det schas- och springjobb, brickflickor på mjölkbarerna, plåtpojkar på bagerierna. Mängder med olika småjobb som var språngbrädor in på arbetsmarknaden. Tyvärr har det höga priset på arbete skapat stordrifts/högproduktivitetsstrukturer som gjort att dessa jobb försvunnit. Priset på arbete måste ner med det snaraste. Och vi måste få 100 000 nya småföretag, småbutiker, bagerier, fönsterputsare m.m. Det är bara en ny närings- och företagspolitk som kan rädda ungdomarna.

Ett parti för alla

Antligen ett lite mer ideologiskt tal av Fredrik Reinfeldt. Det tal han höll i Vaxholm var väldigt platt. Att satsa på att bli det nya statsbärande partiet kan verka lite pretentiöst. Men kanske logiskt just nu när nu (s) är på väg ner mot 30%. Nyckelord: frihet, ansvar, möjligheter, komma till sin rätt, pragmatism, ändra sig om det blir fel, rättvisa, trygghet, ett parti för alla. Det sistnämnda är mycket bra. Alla är väl medvetna om att (s) inte är ett parti för alla utan ett parti som ställer vissa samhällsgrupper mot andra grupper.

Att Fredrik Reinfeldt hyllade Erlander beror nog på att han ser 50-60 talen som framgångsrika år för Sverige. En mindre men tillräckligt stor offentlig sektor, en självklar egenförsörjning, dygder i stort och smått och ett värnande om de mindre gemenskaperna. Är det dit vi är på väg nu när det starka samhället-excesserna från 70-80 talen svettats ut?

Sen det allra bästa: inte ett skitord om de politiska motståndarna. Sympatiskt.

Något saknas

Jag var också på plats i Vaxholm. Visst -det är en dimension som saknas när Fredrik Reinfeldt talar. Det bästa han kom med var i början när han lyfte fram demokratin i ljuset av fattiga flickor han mött i ett gathörn i Mazar-e-Sharif i Afghanistan. Det var bra just därför att han lyfte fram de demokratiska värdena. Men sedan blev det märkligt oideologiskt. Arbetslinjen i all ära men de nya moderaterna har aldrig riktigt vågat positionera sig i dimensionerna individen-kollektivet, frihet-ofrihet, offentlig sektor-privat sektor, egenförsörjning-bidragsförsörjning m.m. Visst -det är förståeligt att gå försiktigt fram i den sosseinfiltrerade politiska terrängen i Sverige. Det handlar väl med om att de nya moderaterna valt att arbeta med andra och försktigare medel än de gamla.

Men i längden för den taktiska anpassningen till motståndaren med sig problem. Och den politik som Fredrik Reinfelt och Anders Borg står för framstår mer och mer som rätt så teknokratisk och torftig. Som de flesta byråkrater (han är en byråkratsjäl precis som Carl Bildt) glömmer Fredrik Reinfeldt VARFÖR-dimensionen. Det är i den ideologin gömmer sig. Kanske ska han nästa tal han håller tal fokusera mer på den. Då skulle det lyfta på ett annat sätt.

En paradox

Det är samhälls- och attitydförändringar (ökad individualism-minskad kollektivism) som ligger bakom den sjunkande organisationsgraden. Inte alliansregeringens avgiftshöjningar. Sjäv 40-talist var jag alltid med i facket från slutet på 70-talet och framåt- Även fast arbetsmarknaden var god då och nyttan med medlemsskapet i stort sett obefintlig. Det var bara så himla självklart att man skulle vara med i facket. Det var så den DDR-lika modellen såg ut. (s)-hegemoni och självklart medlemskap i facket.

Men nu kastar sig de unga ut på arbetsmarknaden utan skyddsnät. Även mina egna barn. De är inte ens med i a-kassan. Helt otroligt egentligen när otryggheten på arbetsmarknaden är så stor som den är idag. Det är en paradox. Jag tror också att facken glömde bort att göra reklam för sig själva under perionen 1995-2005. De blev bekväma helt enkelt. Nu är individualismen och den sociala splittringen så stor i landet att tåget nog gått för facket. Så går det när man blir för bekväm och inte ser om sitt hus i tid.

Lycksökare

Gänget runt Koenigsegg verkar vara lite lycksökare. Christian Koenigsegg får fronta. Han är svensk -det inger förtroende- och han visar upp sig med Saabs VD och säger något om nya modeller och ny miljöprofil. Men i bakgrunden döljer sig några oklara finansiärer. De vill inte ge sig till känna. Vill man vara cynisk verkar affärsidén vara att komma över de garanterade lånen, fastigheterna, maskinerna och inventarierna.Koenigsegg driver företaget en tid och sedan när kapitalet motsvarande lånen börjar ta slut så drar man sig ur -säljer företaget i delar och lämnar Trollhättan. Parallellen med varven och gruvorterna i Bergslagen är tydlig.

Ingen klok person vill egentligen köpa Saab. Behovet av investeringar är för stort. Och risken rent allmänt är för stor. Banker och riskkapitalbolag vill inte låna ut . Och inte heller de svenska skattebetalarna. Det har även (s) börjat förstå sent omsider. Kravmaskinerna Stefan Löfvén och Tomas Östros har tystnat. Pengar växer inte på träd.

Mona Sahlin inte i form

Det är inte bara vad som sägs utan också hur det sägs som har betydelse. Särskilt inom politiken som är en förtroendebransch som Fredrik Reinfeldt sagt en gång. Mona Sahlin såg trött och nervös ut i TV och läste innantill på fusklapp. Innantill! Hon såg också lite ledsen ut. Får hon inte det stöd hon vill ha? Är det tyst i telefonen hemma? Är det så att hon måste driva en politik hon egentligen inte tror på sedan skåne- och fackfalangen fått med (v) i samarbetet. Hur mår Mona egentligen?

Entusiasmen för henne verkar vara måttlig i de olika delarna av partiet. Viktiga tunga socialdemokratiska företrädare som Tomas Östros, Carin Jämtin och mest anmärkningsvärt partisekreteraren Ibrahim Baylan fanns inte på plats. Det har varit tyst kring Mona sedan Almedalen i somras. Talet var därför viktigt och Mona hade behövt ett rejält stöd från de sina. Vad händer bakom kulisserna i partiet? Det måste fresta på att ha opinionssiffror på 30-32 %.

Nya trender?

Nåt nytt har hänt i Sturebymålet där den tilltalade 16-åringen valt att erkänna under inverkan av en präst. Försvarsadvokaten har körts över. Det verkar som om en moralisk dimension -att göra rätt för sig och säga som det är och ta på sig ansvar för ett brott - sent omsider kommit till heders igen. Som i pojkböckerna på 50-talet. Alltför länge har försvarsadvokaterna fått styra de åtalades inställning till åtalet. Eftersom den tilltalade inte har sanningsplikt i brottmålsrättegpngen har det varit enkelt att neka till allt -även det mest uppenbara. Minsta gnutta av osäkerhet i förundersökningen -som försvarsadvokaten läst in, föranleder den tilltalade att neka till brott. Med subtila metoder talar försvarsadvokaten om hur den åtalade ska förhålla sig till åtalspunkterna. Kan man komma undan ska chansen tas -det är budskapet. Och lögnerna studsar mellan väggarna i rättegångssalen. Det är en maktkamp på liv och död mellan advokaten och åklagaren. Varför ska den tilltalade bjuda åklagaren på ett erkännande? Och sanningen sitter i ett hörn i rättegångssalen och gråter.

Sturebymålet verkar vara någon sorts trendbrott och ett tecken i tiden. Säkert finns det många som för sin själsfrids skull har velat erkänna brott men som manipulerats av advokaten att ändå neka till brott. Det är inte bra för samhällsmoralen att det ljugs så friskt i domstolarna. Så småningom blr det etablerat i samhället att det är OK att ljuga om man kan klara sig undan. Sanningen är ett viktigt kitt i samhällsbygget som måste vårdas.