Ekon från det kalla kriget

Den ryska nationalismen är olustig. Olustig är också frånvaron av riktig demokrati och rättssamhälle i Ryssland. Och något som på engelska heter "responsible government" Lägg till en droppe bufflighet och uttalanden som "att den idioten Saakashvili är en fjant, det vet ju ni också" (NATO-sändebudet Rogozin till den samlade pressen i Bryssel)och andra uttalanden om "virrhjärnor" i väst som inte förstår något. När sedan Putin har mage att säga att USA startade kriget i Ossetien bara för att hjälpa McCain i valrörelsen går det liksom för långt. Det här gänget runt Putin har på något sätt överlevt sig självt. Vi lever ju inte på 70-80-talet.

Ryssland har nu problem med sin image i världen. USA har tappat sin genom sitt vansinniga agerande i Irak. Hur länge ska det dröja innan den orangea revolutionen också kommer till Ryssland? Unga moderna människor i St Petersburg och Moskva kommer inte att vilja leva i en enpartistat hur länge som helst. Förr eller senare kommer det som det priviligierade gänget runt Putin fruktar: krav på riktig demokrati i Ryssland.

Ett minfält

Samverkansturerna på den rödgröna sidan börjar bli riktigt spännande. Vem tjänar på ett samarbete och vem förlorar på det? Vill (s) överhuvudtaget samverka med de båda andra och hur mycket i så fall? Lite lagom mycket så man får alibi men inte så mycket mer? Risken med en gemensam trepartiplattform för (s) är förstås risken att (v) blir ett sänke för (s) i valrörelsen. Ohly vill gärna samarbeta men inte ha någon gemensam plattform eftersom v:s vänsterprofil då skulle suddas ut. Miljöpartiet vill ha en plattform säger Maria Wetterstrand. Men vill hon att (v) är med i den? Nej -eftersom (v) har en alltför annorlunda ekonomisk politik.

(s)vill nog egentligen inte samarbeta alls med de båda andra. Möjligen med miljöpartiet men Mona Sahlin är nog väl medveten om att många LO-medlemmar inte gillar för mycket miljöpolitik utan vill kunna fortsätta köra sina skotrar billigt och ha billig el inom industrin.

Fortsättning följer....

Känsligt, känsligt

Dilsa Demirbag-Sten trampar på mycket ömma tår. Vänstern känner att något hänt och att varken vänsterkartan eller vänsterkompassen fungerar längre. Det värsta är kanske att den gamla klassbasen för (s) håller på att erodera sönder. Vem ska man tala till och vad ska man säga? Alpo Suhonen visar just upp den nostalgi som Dilsa Demirbag-Sten beskyller vänstern för. Det var bättre förr när arbetarklassen var i majoritet och satte agendan. Innan nyliberalerna började härja. Fanns det inget klasstänkande då? OBS -ironi.

Fast egentligen är det väl bara samhällsförändringar vi ser. Industrialismen har ersatts med ett tjänstesamhälle. Och medelklassen börjar växa sig så stark att till och med (s) måste ta hänsyn till den. Det smärtar naturligtvis.