Som katten runt het gröt

Den här artikeln är rätt så typisk när socialdemokrater ska försöka besvärja framtiden för vänstern. De slutar ofta med att "ett nytt projekt behövs" eller "mer idépolitik". Sen tar det stopp. Vilsenheten verkar monumental och självförtroendet lika med noll. Var finns analysen av de sista 10 årens samhällsförändringar. Några frågor att adressera som det heter: ska vissa grupper (enligt gammal klassanalys) i samhället alltjämt ställas mot andra grupper eller ska politiken inriktas på alla samhällsgrupper? Vilken ska statens roll vara i människors liv och till den frågan kopplar hur mycket skatt folket betala till denna stat. Ska det vara OK att folk sätter sina individuella projekt i första rummet före de kollektiva? Vilken ska kopplingen till facket vara? Måste s) koppla loss från LO för att kunna nå medelklassen? Jag skulle önska att Aftonbladets ledarredaktion vågade ge sig på de här frågorna. Och inte gå som katten runt het gröt och bara sprida tomt prat omkring sig. Det går inte i längden att driva höger och vänsterpolitik samtidigt.

Fler bär kors runt halsen

Det är inte längre skamligt att öppet visa att man är kristen och flera kända personer som Wanja Lundby Wedin och Kristina Axén-Olin går före genom att bära kors runt halsen. Det är ett trendbrott om något och visar att religionen trots alla försök hos statliga media att motarbeta den är livskraftigare är någonsin.

Sossenomenklaturan

Medan cheferna i näringslivet har sina sätt att sko sig har folkrörelserna sina. Detta apropå Wanja L-W:s man som genom sina IT-kunskaper inom Metall skaffat sig en 12-taggarspension och därefter fått extraknäck på LO med samma sak och kunnat skaffa sig en årslön i 600000 kronorsklassen. Nepotism viskades det om i kulisserna på LO enligt en sagesman/kvinna där. Jag får en känsla av att vi ser en folkrörelsnomenklatura som backar upp varann och skor sig på bästa sätt. Har någon i den nomenklaturan någonsin betalat sin lunch själv? Är man van att surfa fram på avdragsgilla konferenser och Riva del Soleresor ska lunchmaten självklart stå gratis uppdukad på bordet och samma gäller för hotellrummet. Och någon annan ska självklart stå för notan. Problemet är att den som korrumperas inte märker det utan går på i ullstrumporna som om personen var odödlig i skydd av stödet från de andra bröderna och systrarna i nomenklaturan.

Sverige låg fel estetiskt

Först kom ett par tre svartklädda, dämpade artister. Som t.ex. Frankrike. Sedan kom vitklädda, glada och hålligångiga Malena Ernman. Kontaktlöst, kyligt och 80-talsaktigt. Det blev sedan allt tydligare att en 70-talsestetik med värme, operfektionism och kontakt med åskådaren var det nya. Och det som gick hem. Norges Rybaks skrynkliga skjortärmar slog Ernmans vitklädda kyla. Hur kunde vi hamna så estetiskt fel i den här Eurovisionsschlagern? Hade det inte varit bättre om Malena Ernman fått klara sig på egen hand utan de fåniga bisångerskorna med maskerna, haft svart klänning och en mer innerlig och mindre klämkäck uppsyn?

Svaga och starka

Jag gillar Dick Erixons approach med det svenska självföraktet som motorn i integrationsproblemet. I USA finns en sund självkänsla och en öppenhet för andra människor som skyndar på integrationen där. Invandrarna behöver inte "tas om hand" av något omhändertagande skikt som är stolt över de bidrag de kan ge. Underförstått: det fina med Sverige är den starka goda staten som ger bidrag. Vi är inte stolta över Saab, Volvo och Ericsson utan för vår föräldrapenning och barnbidraget. Allt datta grundat i det mindset som skapades på 70-80-talet och som lever kvar i det (s)-märkta omhändertagande skiktet. Lägg till starka och svaga-komponenten. Den drevs också av Olof Palme med flera på 70-80-talen. Samhällspyramiden skulle vändas upp och ned. De starka skulle ifrågasättas och de svaga mötas av förståelse. Byt ut starka och svaga mot svenskar och invandrare får du en klangbakgrund till det Dick Erixon säger om självföraktet. Vi svenskar är dåliga men invandrarna, de fattiga och de i tredje världen som råkat ut för kolonialismen är bra.

Sen finns det för lite jobb generellt numera i Sverige. Utan jobb fungerar inte integrationen ändå. Att bli sedd, behövd och tilltalad på arbetsplatsen och bli del av en arbetsgemenskap är det som om något skapar integration.

(s) behöver en total makeover

(s) är vid vägs ände och måste rensa ut de gamla strukturerna från förra seklet. Banden med LO måste upphöra och de röda fanorna ställas in på muséet. Vänstern inom partiet måste separeras bort och lämnas över till (v) för en ny partibildning?? på den kanten. Kanske är den egentliga vänstern i landet inte mer än kanske 15% av svenska folket även om de har högljudda och välartikulerade företrädare som Göran Grejder m.fl. (s)måste nog göra som sitt danska broderparti -gå i ide att par år, hitta en ny politik och en ny bra ledare liknande Helle Thorning-Schmidt och sedan komma igen.

Bra av Niklas Ekdal

Problemet är väl bara att (s) inte är ett lättfotat parti precis. Och spännvidden mellan vänster och höger i partiet är enorm. Ska en förnyelse ske enligt Niklas Ekdals riktlinjer måste nog den högljudda men relativt fåtaliga vänsteropinionen inom partiet lämnas åt sitt öde. Kanske är egentligen inte vänstern dvs vänsterpartiet tillsammans med (s) vänsterflygel mer än c:a 15-20% av svenska folket. Ny partibildning där a la tyska die Linken? Om Mona Sahlin skulle våga göra palatsrevolution -släppa banden med LO och förverkliga Niklas Ekdals agenda skulle det visa sig hur liten vänstern faktiskt är i Sverige. Det skulle bli en tillnyktring om någon för Göran Grejder m.fl.