Klockan ringer

Det finns samband mellan politik och idrott. Medan den svenska politiken tagit ett kliv till höger i individualismens, marknadsekonomins och tjänstesamhällets namn så traskar idrottsrörelsen på i gamla (s)-märkta spår. Lagerbäck personifierar den (s)-präglade fotbollen. Laget är viktigare än individen. Kollektivet går alltid före. Vi ställer upp för varandra och det även när vi är ur form och skadade som nu Linderoth och Ljungberg. Alla ska få spela. Därför kommer Rami Shaaban in i andra halvlek. När ska det politiska skiftet och den kris för vänstern vi nu upplever påverka fotbollen? När ska det nya Sverige få genomslag?

Som det är nu ska det gamla gänget spela punkt slut. Det handlar inte om lagets framgång utan om något annat. Samtidigt finns det en slutenhet och en undanglidande stil hos Lagerbäck som jag tycker känns olustig. Han är lika defensiv som det lag han leder. Och Lagerbäck har som inom (s) en övertro på planering och förberedelser. Jag skulle vilja att vi fick en utländsk förbundskapten som inte hade några gamla lojaliteter att ta hänsyn till och fick börja om från början. En förbundskapten som vågar säga att de som är ur form får stå över även om de heter Linderoth och Ljungberg. Fram för rakhet, öppenhet och att de som har den bästa dagsformen ska spela. Och att man vågar göra något annorlunda. Öppna fönstren och vädra ut Lagerbäcktänket!