Jobben är för få

Det är bra att åldersdiskrimineringen lyfts fram. Personer över 55 som friställs har utan kontakter eller specialkunskaper mycket svårt att komma tillbaka till arbetsmarknaden och många tvingas ta ut en dålig pension redan vid 61. Men det är inte bara äldre som diskrimineras. Även de yngsta och många invandrare drabbas. För att inte tala om de som har en sjukdomhistorik. Problemet är att de lediga jobben är för få. Arbetsgivarna kan välja och vraka bland ansökningarna och väljer förstås unga, friska, svenskar i sina bästa år. Gärna kvinnor också. Och inga arbetsgivare vill om ett par år sitta med svarte petter dvs en massa pensionsmässiga 40-talister. Så dessa har nu bytts ut i stor utsträckning. Och de som syndar mest är bemanningsföretagen. Där sorteras cv:n på äldre bort som en första åtgärd. Sådana rutiner finns väl dokumenterade.

Fast det är förstås bristen på jobb som är det stora problemet. Alltför många fullt friska arbetsföra människor tvingas gå arbetslösa. I längden blir det ohållbart och leder till sociala friktioner. Kanske måste vi välja en dansk lösning med bra a-kassa men att det är lättare att säga upp folk. Då blir det också lättare för företagen att anställa. Arbetskraftskostnaderna måste också ner. Alliansregeringen är alltför passiv i de här frågorna.

Bristen på jobb problemet

Det här gänget Borg-Reinfeldt-Littorin vill öka självförsörjningsgraden. Det är bra. Folk ska stå på egna ben. Det är självklart att sjukpenningen inte ska vara en försörjningsinrättning. På så sätt har B-R-L rätt. Problemet är att det inte finns tillräckligt med jobb för de som inte är 100%-iga för att de är
-för unga
-för gamla
-invandrare
-för sjuka.

Så länge arbetsgivarna kan ta in unga friska i sina organisationer kommer de som har minsta handikapp att hamna ute i kylan. Jag tror vi pga produktivitetshöjningar och strukturförändringar är på god väg mot 3/4-delssamhället. Det finns helt enkelt inte jobb till alla arbetsföra. Sosseregeringen sjukskrev och förtidspensionerade "en masse" i slutet på 90-talet och början på 2000-talet. Nu vill alliansregeringen ha ut alla i jobb. Det blir bara cyniskt när det inte finns några jobb att gå till för 100 000-tals fullt friska svenskar. När jobben inte räcker till de friska hur ska det då finnas jobb till de sjuka? Någon ny statlig ersättningsform typ den arbetsmarknadspension som finns i ett antal andra EU-länder måste tillskapas så inte kommunerna/socialbyrån ska behöva ta hand om alla som inte kan få jobb.

Tyvärr tror jag gänget runt Reinfeldt är okunniga och ovetande om hur arbetsmarknaden ser ut i dag.

Det är nåt lurt...

med de här anvisningarna. Problemet är att någon annan bestämt att du ska söka ett visst jobb. Och gjort bedömningarna åt dig. Bara det är ju konstigt egentligen. Risken är ju stor att det är nåt som inte passar med det anvisade jobbet. Det måste KÄNNAS RÄTT att söka ett visst jobb. Den känslan-motivationen kan bara den arbetslöse själv stå för. Anvisningarna känns omoderna och borde tas bort. Jag ställer mig tveksam till den AMS-statistik som säger att var 10:e anvisning leder till jobb.

Folk som står på egna ben är ett hot.

Alliansen skjuter in den ena torpeden efter den andra i den välfärdsmodell som (s) skapat. Fokus ligger nu på det arbetande folket och inte längre på de svaga i samhället. Det är en revolution egentligen och inte konstigt att tonläget går i höjden på (s)-sidan.

En gång var det "fint" när staten tog hand om alla. Det var ett uttryck för solidaritet med de svaga, de sjuka och de arbetslösa. Bidrag var fint eftersom de gick till de svaga grupperna som det hette. Och det legitimerade högskattesamhället. Det var något religiöst över det. Ingen vågade ifrågasätta det förrän Fredrik R började tala om utanförskapet. Tyst mumlande börjar nog (s)-folket anse att han nog hade rätt....

Det visar sig att det blir för dyrt för staten med alltför många i bidragssystemen. Och att det leder till stagnation. Ökad självförsörjning vitaliserar samhället och skapar hopp om framtiden för den enskilde. Men folk som står på egna ben är ett hot mot socialstatsföreträdarna och deras samhällsmodell. Det är därför deras tonläge är så högt just nu. Visst är det väl bättre att se människan som ett subjekt och inte ett objekt.