Har staten känslor?

Lena Mellin säger att vissa beslut från försäkringskassan saknar empati. Lena Mellins resonemang bygger på tanken om samhället/staten som en god mor som ska måna om människorna. Så var tanken en gång när (s) hade sina guldår och skatterna höjdes kraftigt i landet och skattemedlen flödade och samhällsomsorgerna var viktigare än både Volvo och Ericsson. Alla bekymmer som människor kunde råka ut för skulle tas om hand av det goda samhället.

Nu vet vi att det där inte var riktigt sant. Snart upptäcker vi -när skattemedlen börjar tryta -att tjänstemän och stat inte är några kompisar längre. Så har det förstås alltid varit men vi förleddes ett tag under 70 och 80-talet att tro att det kunde vara annorlunda. Det är tungt när de ekonomiska realiteterna tränger sig på och vi upptäcker att det offentliga egentligen aldrig haft något ansikte. Och heller inga egentliga känslor.