Jag såg "Du levande" igår. Vi var väl ett 15 -tal personer mellan 50 och 70 på biografen Camera. Vi fick se miljöer som var bekanta för oss. Slitna kontor från 70-talet med heltäckningsmatta och slipsförsedda ingenjörer med sådana där fyrkantiga hårda dokumentportföljer som man hade på 70-80-talet. Jo visst -någon hade jobbat på Atlas-Copco. Roy Anderssons karaktärer är nästan alltid slipsförsedda fast slipsen ser så där 70-talsaktigt snedrutig och bred ut och hänger lite lagom eftersom tjänstemannen knäppt upp den översta skjortknappen och lättat på slipsknuten.
Där finns också de snusbruna kartongerna och de gråa marmorplattegolven ute i trapphuset och kontorsytterdörrarna som har ASSA-lås som klickar så fint när de stängs. Jag tror Roy Andersson har varit noga med att dörren ska ha det rätta klickljudet.
Det väcker känslor hos mig. De här kontorsmiljöerna och de slitna tjänstemännen som kämpar för att göra sitt bästa för att få till någon form av mening med sina liv när folkhemmet stod starkt. Och avstånden mellan människor var mindre. Och då folk kunde leverera gliringar och kommentarer med glimten i ögat på det där riktigt stockholmska sättet. Var finns det idag?
I Roy Anderssons film fanns bara utanverket kvar och döden lurar över sammanträdena som inte går att slutföra för att någon fått nog och faller död ner. Är det kontrasten mellan det levande och socialt homogena 70-talet och dagens hemlöshet Roy A vill åskådliggöra? Hur mycket är estetik bara hos Roy A och hur mycket vill han säga åskådaren?
Jag återkommer med fler reflektioner kring Roy Anderssons "Du levande"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar